310 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE.

talade utan allenast kl. 11 till 12 om middagen och kl. 6
till 7 om aftonen. Då fick hon sin hörsel och sitt mål igen
med underliga åthävor och mycken vånda, då hon ock talade
beskedliga, förnufteliga, gudeliga och med många förma-
ningar till förtröstan på Gud, till Guds ords gudeliga betrak-
tande och till gudfruktigt leverne, så framt oss skall veder-
faras den nåd, som Gud oss ämnat haver.o

Till ytterligare bestyrkande av att den yttersta dagen
var nära anförde han i samma predikan, att en ko på Got-
land fött en kalv med fontange på sitt huvud, ven sådan
huvudbonad, som våra granna kvinnor om vintern brukas»,
över en halv aln hög. »Djuretx, fortsätter han, »sråmade och
hade sig ynkeliga, att det hördes vida ikring dit ock mycket
folk församlades och med stor förundran det besåg. När
vi präster där på icke ivrigt predika, utan äro stumma hundar,
då vill Gud låta sådana oskäliga djur där på predika.»

x

Ett ämne, som Svedberg också gjorde till föremål för pre-
dikningar och gudliga betraktelser, var »Pigan Esther Jöns-
dotters långvarige fastande». Om denna på sin tid så berömda
svältkonstnär finns en hel litteratur, författad av framstå-
ende samtida män. Ester Jönsdotter var i tjänst hos en
mjölnare i Åby socken, tre mil från Malmö. Enligt egen upp-
gift hade hon i januari 1703, då hon var 21 år gammal, i
kyrkan åhört en predikan om de lidanden,som Guds barn hava
att utstå i denna världen, och därvid shade henne en sällsam
gråt och ängslan uppå kommit.

Dagen därpå följde hon med sin husbonde till Malmö men
överfölls i vinterkölden av svåra rysningar och stark huvud-
värk. Följande dag var hon så medtagen, att hon måste
köras hem. Det tycktes henne nu, som om en främmande
hand stack en isklimp, stor som ett ägg, ned vid halsen på
henne. Denna isklimp förorsakade henne icke allenast en
stor »alteration i kroppemn» utan hade ock den verkan, att
hon fick leda vid all slags mat. Därav blev hon så matt,
att hon ständigt måste ligga till sängs, och i detta svaghets-
tillstånd började hon se syner. Varje natt visade sig för henne
en stjärna, som uppfyllde hela kammaren med sitt sken,
>ej annorlunda än hade det varit den klaraste dag».
