Bengt Oxenstierna leder in Sveriges
utrikespolitik på nya banor.

nade han utrikespolitiken åt Bengt Oxenstierna,
en son till riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna.
Greve Bengt hade gjort sig känd för sitt ordningssinne och
förenade därmed en erfarenhet i diplomatiska värv, som
sträckte sig tillbaka ända till westfaliska fredens dagar.
Stor-Jans, kraftmänniskans, den storvulna personlighetens
plats hade intagits av en liten fin, cirklad diplomat med den
typiske ämbetsmannens pedantiska läggning. Magalotti
skildrar honom på följande sätt: »Han är i högsta grad
noggrann med avseende på de minsta omständigheter i yttre
anordningar. Om en högtidsdräkt icke är bra sydd, om en
häst har en fläck eller hans hår icke passar ihop med par-
hästens, eller om ett rum icke är i ordning, så aktar han
icke för rov att därför uppskjuta sitt intåg och i följd därav
även underhandlingarnas öppnande en månad. Han talar
mycket långsamt och alltid antydningsvis, på samma gång
döljande sina hemligheter, och späckar ofta sitt tal med
latinska sentenser och historiska notiser.o
För Karl XI själv var diplomatin med dess ränker och
officiella lögner ett fält, där han kände sig främmande. Han
var för blyg och tafatt för att kunna ljuga med vederbörlig
säkerhet och elegans, och även om han kunnat det, så hade
nog hans hederliga natur ryggat tillbaka för att ge sig in
i intrigspelet. Och för att göra honom till en stor, ledande
och skapande politiker räckte hans hegåvning och kunska-
per ej till. Den vittskådande blicken ut över världen, stor-
hetsmärket hos fadern och dennes morbror, var icke Karl be-

NÄR Karl XI mistat Johan Gyllenstierna, överläm-
