Det stora trolldomsraseriets tid.

Trollpackor.

W rI, som vid påsktiden bruka skämta om trollpackornas
färd till Blåkulla, ha svårt att tänka oss, att för knappt

2 1/2 århundrade sedan även de lärdaste män på fullt
allvar trodde på att människor kunde ingå förbund med
»den onde» och av honom få makt att öva trolldom.

Dessa trolldomsfantasier hade sin rot i den gängse överty-
gelsen om djävulens allestädes närvaro. Man visste nog, hur
han gick omkring och sökte locka till sig de arma själarna,
ja luften vimlade av onda andar som av flugor en sommar-
dag, fast det ej var allom givet att se dem. En skarp-
sinnig tysk teolog hade med äkta tysk grundlighet beräknat
smådjävlarnes antal till 3 trillioner 665 billioner 366 millioner.

Över huvud taget kände sig människorna i dessa svunna
tider stå i en så intim beröring med hemlighetsfulla makter
inom naturen och andevärlden, att vi ha svårt att sätta oss
in däri. Det hemlighetsfullas värld var då mycket större,
mycket mera skräckinjagande än nu, helt enkelt därför att
naturvetenskaperna och forskningen på själslivets område
ännu ej spritt det ljus över naturens och andevärldens före-
teelser, som gör tillvaron i det hänseendet så mycket lugnare.

I den värld, vari den tidens människor levde, kunde ju vad
som helst inträffa. De gingo därför i en ängslan för det oför-
utsedda, som gjorde dem mottagliga för själsskakningar, för
allehanda inbillningar och synvillor. Är den jäktade nutids-
människans nervsystem mycket hårdare slitet än deras, så
voro de så mycket »nervösare» på annat sätt.

På 15- och 1600-talen hade ju trolldomstron sådan makt
med människorna, att man knappast kunde tillreda ett läke-
medel, som var något riktigt bevänt med, utan hemlighets-
fulla hokus pokus i maskopi med andemakterna. Dessa kunde
alltså vara goda hjälpare, men de kunde också bli farliga att
råka ut för, om någon illasinnad trollkunnig kvinna ville
bruka dem att förgöra sina fiender med. Så blev varje kvinna,
som ansågs kunna lövja — det var namnet på att tillverka
