372 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

ridande dit på en bock, en tjur eller hund, en get, ko eller
annat djur men alltid bakfram, »med rumpan föruts.

En flicka från en Norrlandssocken, som år 1674 berättade,
att en trollpacka fört henne med sig till Blåkulla, ridande på
en ko, utpekade den ladugård, ur vilken kreaturet blivit
taget. Några goda män gingo då dit att bese djuret och funno
kon »stående lös och så våt, som om hon nyligen hade varit
ur vattnet uppdragen, medan alla de andra korna voro bundna,
som ock denna ko förut varit haver» — allt detta enligt ve-
derbörande prästmans berättelse.

Det förekom även, att trollpackor redo människor, som
då vaknade olustiga och rådbråkade av nattens ansträng-
ningar. Icke ens vällärda och högt aktade män voro skyddade
mot dessa trollpackors fräckhet, såsom man kan förstå av
den berättelse, lektorn vid Härnösands läroverk Jacobus
Eurenius nedskrivit. En dag år 1674, som var ett gruvligt
trolldomsår, blev han oroad av en »svår fantasia», i det ho-
nom tycktes, att han under sömnen blev tagen ur sin säng
av en för trolldom beryktad kvinna i staden, förd ut genom
ett hål, som trollpackan stack i väggen med en nål, och därpå,
sbunden till händer och fötter», uppträdd på en stång. Se-
dermera kände han, hur han fördes upp genom luften, och
under hela färden tyckte han sig »hava en myckenhet av
råttor på armarna», vilka han dock småningom fann vara,
icke råttor, utan små barn.

Samma vanvördiga behandling råkade kapellanen Hendrik
Myrander i Stockholm ut för. Även hans ärevördiga rygg
påstods ha grenslats av en fördömd trollpacka på väg till
gästabudet i Blåkulla.

I häxans hem kunde ingen märka, att hon var ute på
nattlig ritt. En känd trollpacka, som år 1619 avrättades i
Konga härad i Småland, tillspordes, hur hon kunde för sin
man dölja sin bortovaro. Det gick, förklarade hon, lätt nog.
»hon tog sin särk och bläste'n fullan av väder och lade'n
hos mannen och gjorde därav en sådan fullkommelig form
och hamn, att om hennes man hade velat känt henne, skulle
han intet annat kunnat skön uppå,! än att det hade varit
hon själv.»

! Intet annat kunnat märka,
