388 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

hon däremot var en tungsint natur, var det ett tecken till
sorg över, att hon genom förbund med satan förspillt sin
eviga salighet.

Det ville icke mycket till för att få ett häxbål tänt. Aldrig
ha väl sladder och småsinne firat sådana triumfer som under
häxprocessernas tid. Avundsjuka, hat och hämndlust ha
aldrig varit så lätta att få tillfredsställda, som genom att
anklaga föremålet för trolldom. Och gamla och unga väl-
lustingar ha mer än en gång fått en vacker kvinna i sitt våld
genom hotelser att ange henne som häxa, därest hon icke
ville prisge sig åt deras lustar.

Gräsliga voro de scener, som utspelades på avrättsplat-
serna. Men ingen hade något förbarmande med de arma
offren. Det var ju bara till välsignelse, att man oskadliggjorde
sådana satans redskap, som med en enda hatfull blick eller
ett ord kunde bringa fördärv över sina medmänniskor.

Som en smitta spred sig tron på häxeri till alla länder och
skall ha kostat flere millioner människoliv.

De första trolldomsprocesserna 1 vårt land.

Ända sedan våra landskapslagars tid var trolldom belagd
med dödsstraff. Trollkarlar skulle steglas och trollkonor
brännas. Även i 1734 års lag stadgas dödsstraff för bevislig
trolldom, varmed annan person skadats till kropp eller egen-
dom. »Får någon död därav», heter det, »då skall man steglas
och kona halshuggas och å båle brännas.» Det var lag ända
till år 1864, då vår nu gällande strafflag tillkom med följande
straff för trolldom: »Far någon med spådom, signeri eller
annan vidskepelse att därmed bedrägeri öva eller vinning
sig förskaffa, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.»

Landskapet Dalarne synes tidigt ha varit tillhåll för troll-
packor. Gustav Vasa utfärdade år 1551 ett brev till läns-
männen i Västerdalarne, vari han säger sig ha förnummit,
att i denna landsända funnos »någre trollkvinnor, som med
allehanda vidskepelse umgå, därigenom de mycket ont åstad-
komma, dragandes den enfaldelige allmoge med deras troll-
dom både ifrån Gud och allt det kristeligit är». »Sådan otill-
börlighet» finge icke tillåtas, »utan», heter det, »var I veten
