392 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

för hans enträgenhet. Då »haver han bläst henne i munnen
och bitit på vänstra skuldran, efter vilket ännu ett ärr synes
så stort som en nagel, däruti hon ingen känsel haver; men
inga konster anten till ett eller annat säger hon sig av honom
lärt hava. Mer kunde man intet komma henne till att be-
känna, ehuru man sig därom vinnlade och beflitade.»

Tingsprotokollet lämnar oss ingen upplysning om hur det
gick med de bägge kvinnorna, men möjligheten för dem att
komma undan med livet var givetvis så gott som ingen.

x

Ännu var emellertid inte det stora trolldomsraseriets tid
kommen. Det är först på 1660-talet, som farsoten riktigt
bryter ut. På Åland tycks den ha börjat år 1666; men vida
större betydelse fingo de häxprocesser, som två år senare
låta tala om sig i Dalarne, efter allt att döma oberoende av
företeelserna på Åland.

Trolldomsraseriet i Dalarne

tycks ha börjat i Älvdalen, där på våren 1668 tal började
gå om »en jänta», som övade trolldom. Först tog kyrkoherden
saken om hand, och sedan ingrep länsmannen och anställde
förhör med flickan. Hon bekände då, såsom länsmannen
inberättar till fogden över Österdalarne, »omycket ynkeligen,
så att håren resas på huvudet», att hon varit i Blåkulla och
dit fört med sig många både från hemsocknen och från Här-
jedalen, »ja jämväl ock små lindebarnm.

Detta var dock endast början. »Den förskräckeliga troll-
domshandelen» grep snart omkring sig. Det hjälpte icke, att
kronobetjäningen slog den ena efter den andra av »strollpacket»
i bojor och handklovar och satte dem i »sockenkistam! under
sstark vakts. Fogden över Österdalarne berättar till lands-
hövding Duwall, att olikväl fara de bort till Blåkulla på kyr-
koherdens kor, fördärva länsmans och annat gott folks bo-
skap; och ingen vet, när de fara bort, eller när de komma igen,
utan de sätta getter, sopekvastar och annat, vad de vilja,
i sitt ställe i deras hamm.?

! Sockenhäktet. — ? I trollpackans mänskliga skepnad.
