DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 399

års flicka helt troskyldigt, att hon varit i Blåkulla »med sin
läremoder Store Märit, bolat med satan, molkat pastoris
hustru och hans barns preceptorem etc.».

En jänta om 16 år hade blivit »förd av sin syster till Blå-
kulla, bolat med Satan första gången, då hon var på sitt
nionde år, och 3 resor dessutom, med mycken annan synd
och styggelse, hon under varande tjänst begått.

En fjortonårig pojke bekände »att hans fader, Joen sko-
makare, förde honom med sig till Blåkulla, medan han var
helt liten, blev skuren i fingret av Satan».

Två små flickor om sju år visste så säkert, att de hade
varit i Blåkulla, men hade »intet stort kunnat fatta av troll-
konsten» och »ingenting kunnat practicera av det som de
andra gjort».

Barnen dömdes av Svea hovrätt att »stå tre söndagar å
rad för kyrkodörren, hålla ris i händerna och sedan hud-
strykas utom kyrkogårdsporten, jämväl ock stå uppenbara
skrift. Och skall prästerskapet och deras föräldrar samt an-
förvanter alltid hava grann uppsikt på dem och de fliteligen
förmanas uti gudsfruktan. Skall ock dem uti kyrkan ett
särdeles rum förordnas, varest de alla predikedagar uti ett
helt år, så länge gudstjänsten varar, stå skola, då präster-
skapet skall av predikestolarne hava för dem innerliga för-
böner, desslikes på deras gudsfruktan och bättring grann
och noga akt hava. Uti exekutionen bör ock observeras, att
de, som äldre äro, något hårdare, och de, som yngre äro, något
lindrigare bliva risade.»

&

I slutet av maj undergingo de livdömda sitt straff. Men alla
hårda och avskräckande domar till trots, växte »den gruve-
lige och förskräckelige trolldomssynden» blott mer och mer
och utbredde sig även till Mora socken. Både där och i Älv-
dalen »förfördes de unga och värnlöse barnen uti stor myc-
kenhet så förskräckeligen av de gamle trollpackorna till
djävulem», att endast »ordet och svärdet» ansågs kunna
bringa hjälp. Snart visste sig myndigheterna ingen råd, hur
de skulle kunna skaffa fängelserum och underhåll åt den
massa kvinnor, som anklagades. När riksförmyndarne fingo
höra detta, blevo de betänksamma, och riksdrotsen Per
