410 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

resten grannkäringarna med det att göra? Vad ha de månn-
tro för rätt att kasta henne i synen, att »frantzoserna! hava
ätit upp näsona» på hennes man? Var det då att undra på
att hustru Brita hade tagit skadan igen? Men det är då
bara nedrigt förtal, när Segred påstår, att Brita shissat? på
henne några gossar att kasta med sten, så att hennes fönster
av en liten gosse blivit utslaget».

Så där hade man hållit på i år och dag att träta och okväda
varandra, och nog viskades det också därinne i de trånga
kyffena, att både Näslöskan och hennes syster kunde öva
signerier och trolldom. Men så en dag kommer något mycket
värre: det är när ryktena om det hemska barnaförandet
når hit, där atmosfären redan förut är så mättad av skvaller.
Nu viner även skällsordet »trollpacka» för första gången
genom luften, och små gossar och flickor äro snart i färd
med att utpeka både Näslöskan och andra gummor såsom
de där fört dem till Blåkulla. På hösten 1675 drages saken
inför konsistorium, och dit inlämnas en skrivelse, innehål-
lande »Innevånarnes uti S. Catharin&e församblings besvär
öfver Satans Raserij, och huru theras barn alle nätter bort-
föras til blokulla att lära Satans vederstyggelige och försmä-
deliga Exercitier».

I samma mån, som förhören inför konsistorium fortskrida,
taga ryktena om trollpackornas barnaförande allt vidunder-
ligare dimensioner. De anklagade kunna ej ens visa sig på
gatan, utan att någon pojke ropar till dem: »Du är den, som
mig förer från Gud till fam», eller något liknande.

Själva roten och upphovet till det onda synes ha varit en
tolvårig pojke från Gävle, lydande namnet Johan Johansson
Grijs, som fört trolldomsraseriets smitta med sig till huvud-
staden. »Gävlepojken», såsom han brukar benämnas i sam-
tida rättegångshandlingar, var en illa känd lymmel med säll-
synt dåligt påbrå. Hans mor hade nämligen nyss förut för
trolldom, dubbelt hor och blodskam dömts till livets förlust,
och troligtvis var det i anledning därav, som pojken skickats
till släktingar i huvudstaden.

Knappt hade han kommit till sitt nya hem hos en hökare
på Söder, förrän några små barn i samma gård, där höka-

! Se Bd. I: 598. — ? Hetsat.
