DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 415

Efter grundliga undersökningar kom rätten till det resul-
tatet, att »det intet syntes mera rum vara till att tvivla om
Satans raseri, som emot barnen förövades», ty de små be-
tygade själva »för allas åsyn med nederfallande, skrikande,
ristande och ryckande i alla lemmar», att en särskild plåga
övergick dem. Ja, några blevo »lekamligen besatte, så att
de förutom onaturlig styrka och hiskeliga åthävor förde
ett ogement tal och vwvisste ibland annat att nämna
ting, vilka på samma stund på en annan ort i staden
skedde».

En beskrivning av ett sådant fall av besatthet ha vi av
självaste klockaren i Sankta Klara församling. Han berättar
om sin styvdotter Helenas tillstånd denna tid, att hon sade
sig om nätterna bliva tillsammans med sina systrar förd till
Blåkulla och framvisade »de slarvor, spånor och benknotor,
som de uti möten såsom gåvor och föräringar hade bekom-
mit,. Från klockan 9 om aftonen till 8 om morgonen anfäk-
tades hon med ouppbhbörligt rop och skrik; och rätt som det
var, »drogos huvud och fötter baklänges, tillhopa med hän-
derna sammanknipande under ryggen, och magen gav sig
upp med en sådan makt, att han intet utan hennes skada
kunde nederböjas, förr än huvud och fötterna blevo tillrätta-
dragna». Men när detta skett, begynte hon i stället »för-
smäda och med ohöveliga ord belasta vem hon kunde åt-
komma, bita och i ansiktet spotta». Stundom fick man också
höra henne »sjunga tyska versioler, som fule och' odygdige
voro».

Det första resultatet av den nya domstolens verksamhet
var tvenne avrättningar. I augusti fördes hustru Anna Si-
monsdotter och en gammal finska, kallad Rumpare-Malin,
ut till »rättareplatsen». Anna var dömd att halshuggas och
därpå brännas. Hon visade sig »devot och andäktig med
läsande och sjungande, med knäböjande och händers upp-
lyftande mot himmelem. Rumpare-Malin, som var en riktigt
förhärdad trollpacka, hade dömts att levande brännas. Hon
var »mycket hård och tycktes intet stort frukta sig för döden,
stigandes friskt upp på bålet, svarade prästerne dristigt,
talade ock med skarprättaren, låtandes sig av honom till
händer och fötter järnslås utan något motsträvande». När
hon bestigit bålet, bedyrade hon ihärdigt, att hon var
