DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 417

rier. Somliga småttingar hade man t. o. m. skrämt att ljuga
genom hot att annars ta livet av dem.

Det kom också i dagen, att intresserade personer med
gåvor lockat barn att beskylla misshagliga kvinnor för att
föra dem till Blåkulla. Stundom hade det vankats mat och
dryck, stundom ett runstycke. En av skvallerpigorna be-
rättades ha »fått sin mesta föda och uppehälle med det hon
lupit i vakstugor»; och av en familj, där hon lyckats intala
barnen att de »fördes», hade hon fått »särkar och skor».

Men sedan rätten utlovat frihet från straff för dem, som
talade sanning, återkallade under de följande dagarna samt-
liga både äldre och yngre de beskyllningar, som de utslungat.
Av bekännelserna framgick också, att barnen »alltid samsat
sig och förmant varannan att tala ett, när de gingo upp
till konsistorium eller hovrätten, och förenat sig, huru de
Blåkullafärden med omständigheter skulle beskrivas.

Urban Hjärne, som i likhet med Norgeus med oavbrutet
intresse övervarit de nya rannsakningarna, inlämnade den
3 oktober ett märkligt »Betänkande om de anfäktade barnens
nyliga bekännelse», vari läkaren och naturvetenskapsmannen
lämnar ovedersägliga bevis för att det hela varit blott en
blandning av vidskepelse och ett »sammansatt skvaller av
en hop lättfärdiga pigor och flickor och däribland någre
självsvåldige gossar». Denna åsikt meddelade han åt rätten.

Så snart barnen bekänt sanningen, »då», skriver han, »gick
det alltsamman på en väg ut, som alle barnen med en mun
bekänna, nämligen på Myrans pigor m. fl. Äntligen stanna-
de allt slätt på Gävlepojken».

Intressant var ock att iakttaga, hur förändrade barnen
blevo till hela sitt uppträdande efter bekännelsens avläggan-
de. Förut hade de kommit in med en oförskämd, näsvis
och beskäftig min eller ock med ett oroligt, ängsligt och
förvirrat utseende. Men så snart de bekänt sanningen, var
deras ansiktsuttryck ett annat; deras sinne var lättat, och
de »sågo alla mycket förnöjde ut, likasom de hade fått gott
samvete och ro igem. En moder intygade, att det nu var
»en lust att bo på Malmen, sedan oväsendet upphört:. Bar-
nen hade efter bekännelsen blivit »mycket glade däröver
och lika som andre människor».
