430 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

De angivelser mot andra personer, som domstolaria lycka-
des avpressa Elin i Staxäng och hennes man, betydde död
och olycka för en mängd andra människor. Men de blevo
också början till slutet, ty nu började anklagelserna syfta
även mot personer högre upp i samhället, och då blevo höga
vederbörande här, liksom senare under liknande förhållanden
i Stockholm, genast mera betänksamma. Bland dem, som det
nu gällde, var ingen mindre än salig borgmästarens i Marstrand
änka, som var moder till stadens myndige kyrkoadjunkt.

På avrättsplatsen återtog Elin dock sina angivelser och
uttalade sin sorg över att hon beljugit oskyldiga. Både hov-
rätten och regeringen började rygga tillbaka för de konse-
kvenser, som alla dessa dödsdomar och rannsakningar drogo
med sig, och man slog in på den mildare vägen att låta präster-
skapet allvarligen förmana de anklagade att »härefter taga
sig till vara så för signeri som för andre slike odygder, så kärt
dem kan vara att därföre undvika tillbörlig pina och straff».

x

De första avrättningarna under de stora bohuslänska häx-
processerna ägde rum i Kungälv i april 1670. Då föllo de sex
första offrens huvud för bilan, och deras kroppar blevo brända
å bål. I juni halshöggos Elin i Staxäng och hennes man på
samma ställe. Nästa gång dylika scener utspelades var i
januari 1672, då på tre olika platser 20 personer avrättades.
Det var dels på gården Vik i Skee, dels i Krokstad och dels
på Tjörn. Protokollen utpeka här berget Sötången vid Mygge-
näs på nordöstra ändan av ön såsom den plats, där sju häxor
samt trollkarlen, som kunde göra vind med sin pipa, halshöggos
och brändes i närvaro av fyra prästmän. Trots alla dessa
mäns ansträngningar återkallade samtliga offren inför döden
sina bekännelser. Och på liknande sätt gick det även på de
andra avrättsplatserna.

Mitt innei dessa vidskepelsens förgiftade träskmarker verkar
det som en fläkt från en bättre värld, när man ser, hur den
ena efter det andra av dessa övertrons offer under väntetiden
på döden kommer till klarhet icke blott om sin egen oskuld
utan också om deras, vilka de utpekat som medbrottsliga.
Det är imponerande att se, hur de med döden för ögonen
återtaga sina anklagelser för att fria dem, som ännu icke
