EFTERDYNINGAR. 437

Johanna nekade dock allt fortfarande »med förskräckeliga
eder».

Ett annat kvinnfolk berättade, att hon för många år se-
dan råkat i ovänskap med Johanna Hansdotter med anled-
ning av en tröja, som hon köpt av bemälda paltekvinna.
Allt sedan dess hade Johanna »städse burit hat till henne;
och nu om S:te Lars dag, då hon hade satt sin brännevins-
panna på elden och skulle bränna, kom denna Johanna
tvenne gånger efter varandra och tittade inom dörren men
hälsade intet, då först en stor tussa kom och satte sig på
brännevinstunnan, vilken hon kastade på elden. Litet där-
efter kom åter en tussa på spisen, som hon sammaledes upp-
brände. Åter därefter kom en stor tussa och lika som ville
upp under kläderna på henne, då hon tog en stor stake och
slog till tussan, som kom henne genast ur syne och alldeles
bort>. Men det sorgliga resultatet stod kvar, »att hon varken
den gången fick något brännevin eller trenne gånger sedan,
som hon brände; för vilket hon har Johanna Hansdotter
misstänkto.

Johanna ville dock ej taga ansvaret för detta heller på sig.

Högst graverande var emellertid ett vittnesmål om vad
Johanna tagit sig till med handelsmannen Jöns Båths späda
flicka, därför att den lilla skrek så förskräckligt. Hon hade
bett amman »hämta någre strå från en ko, som hon dröp-
lat uti, och lägga i huvudgärden i vaggan, vilket amman
ock gjorde; varefter Johanna tog några strå i korsvis av
vaggehörnen och brände under vaggam.

Detta kunde Johanna icke neka för men sade blott, »att
de hava gjort så för henne, som hade ett barn, vilket skrän-
de sig ihjäl, och vet hon intet något signeri eller trolleri
därmed».

Men att det var riktig trolldom med i spelet, det kunde
man då förstå av medlets misstänkt kraftiga verkan, ity
att »barnet sedan kom i rolighet och sömns».

Vid nästa rannsakning blev en ny käring, 79-åriga Hanna
Isaks från Kabusa, indragen i rättegången. Då bekände
nämligen Johanna följande: En tid innan slaktaren Nils
Willumson »gjorde den olyckan och förgav sin hustrus, hade
denna kommit till Johanna, »klagandes sig, att hennes
man levde illa med henne». Johanna hade lovat att söka
