438 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

hjälpa henne och för den skull gått till hustrun Hanna
Isaks i Kabusa, och några veckor senare skickade denna
sen liten flicka vid namn Christensa hit ut till Johanna
Hansdotter med en liten vit klut med något vigd jord uti,
som var taget av ett gammalt kapell i Kabusa, vilken knuta
hon bad flickan bära upp till Nils Willumsons och efter Hanna
Isaks befallning lägga den i huvudgärden i Nils Willumsons
säng, som flickan ock gjorde. Och sedan levde Nils Willums
någon tid väl med sin hustru. Men när den bevustade konan
kom åter i hans hus, blev han annorlunda och förgav sin
hustru.

Johanna nekade ej för detta men kunde icke anse, att
det var någon synd, om det kunde hjälpa något.

Rättens klyftiga och högst betydelsefulla fråga, vom flic-
kan, som bar knutan till Nils Willumsons, gick stilla tigandes
dit med honom», besvarade Johanna: »Ja, det vet jag intet
men kan tänka, att efter hon gick ensam, teg hon väl stilla.»

Till nästa förhör fann rätten nödigt att inkalla »hela stad-
sens menighet». Den kom ock »till en så ganska stor mycken-
hetx, att folket ej kunde samtidigt rymmas i rättssalen.
Menige man »tillfrågades med allvarsam förmaning, vad
allmänt vittnesbörd Johanna Hansdotter om sig haver.
Härpå svarades, »att denna Johanna Hansdotter alltid varit
beryktad för en trollkona».

En hel rad nya beskyllningar framkommo ock mot henne.
En borgare vittnade: För tio år sedan tjänade Johannas
dotter hos honom. Men som hon »gjorde honom någon för-
tret;, straffade han henne, med den påföljd att flickans mor
kom in i hans hus voch gjorde stort alarm, lovandes honom
en olycka och förtret, varefter strax hans dotter kom i en
stor sjukdom och lika som blev borttagen i hela hennes kropp
samt i denna dag är en eländig människa». Och för tre år
sedan hade Johanna hotat hans hustru med skam och olycka,
varefter genast Nils Pålsons dotter, som då hos honom kom i
tjänst, »blev emellan brunnen och köket makten fråntagen
och i denna dag är därav en sängliggande kröpling?.

Johanna nekade som vanligt.

En annan borgare »framstod och tillfrågade Johanna
Hansdotter, varföre hon så mångfaldige gånger kastat
