442 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE.

hos förnämt folk plägar vara, och en stor sal, därest många
bord voro dukade, fulle med mat och åtskillige rätters.

Därmed undfägnades trollpackorna, och sedan vidtog
dansen, under vilken värden på stället naturligtvis tog sig
de grövsta friheter med sina gäster.

Elin i Mofikerud, en 60-årig gumma, nekade först; men
sedan hon av häradshövdingen, befallningsmannen och
närvarande prästmän » fått föreställningar», tillstod hon
under anfäktelse, »ristning och darrande», att hon tre år å
rad, »alla skärtorsdags-, långfredags- och påsknätter» jämte
många andra kvinnspersoner varit borta hos satan.

Första bekantskapen med mörkrets furste hade hon gjort
på det viset, att han en gång, då hon suttit ensam i sin stuga,
kommit in till henne och frågat henne, »varför hon sutte
så ensam i elände och fattigdom och icke sökte sig bättre
medel och näring». Om hon följde honom, skulle hon få allt
vad hon önskade sig.

Den anklagade blev jämte tio andra misstänkta kvinnor
förd till Örebro slott, där de rätt länge fingo sitta i fängelse.
Emellertid tog sig landshövdingen, baron Conrad Ribbing,
an de stackars kvinnorna och kom underfund med, att hela
historien om deras förbindelser med satan ej var annat än
oidel fantasi och verkan av en genom sjukdomar samt en
långsam svält förbryllad hjärna»; och vederbörande länsman,
som vid häradstinget frampressat bekännelser genom att
skruva handklovar på offren, »så att blodet spratt ut genom
fingrem», genom att slå dem och trampa på dem, fick sig en
skarp skrapa.

Vilken den slutliga utgången av målet blev har ingen for-
skare ännu undersökt, men i en redogörelse, skriven ett år-

hundrade senare, uppgives — något som dock förefaller
otroligt — att »Kapten Elin» och några andra av de an-

klagade blivit å bål brända.

Litteratur: F. W. Grönwall, En skånsk häxprocess (Kultur-
historiska meddelanden, utg. af Kulturhistoriska

föreningen för södra Sverige, 1897—98. Häft. kr.
pra
