484 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

låta en sådan envis person bränna foten bort, så bliver han vis
till en annan gång.

När han en gång bränner av foten, så kan han intet få foten
igen till att bättra sig.

Väl svarat! Bättring måste aldrig slutas ut. Herren har
vunnit.»

På Karls födelsedag, den 17 juni, 1689 nedskrev Norden-
hielm frågan:

sAntingen bör en människa vara glad eller ock sörja över
sin födelsedag?

Man skall vara glad över sin födelsedag.

Vi så? Den som födes, han födes ju till möda, besvär,
olyckor, sjukdomar och omsider till själva döden. Huru
kan man då vara glad åt sin födelse?

Därföre är man glad över sin födelsedag, att efter mödan och
besväret så kommer den evinnerliga glädjen, om han gör det Gud
befaller honom, eljest intet. Om I vill fråga, var det står, så
står det i Guds ord, som aldrig säger osant. Och den som är
intet födder, han får intet det evinnerliga livet.

Aldrig vart jag bättre lagder neder till marken med mina
skäl än som denne gången. Herren är så hårdhänter, att jag
vet icke rätt väl, om jag vågar mig i kamp med honom på
denna sidan om onsdagen mer. Farväll

Några dagar därefter berättade Nordenhielm fabeln om
lejonet, åsnan och räven, som tillsammans jagade en björn.
Åsnan skrämde med sitt skri upp björnen, så att han rusade
i ett nät, som räven satt upp, och lejonet stötte ett spjut i
honom. Sedan fick åsnan i uppdrag att dela bytet. Norden-
hielm frågade nu:

» Vad skulle väl Herren tycka om åsnans delning, som skif-
tade rovet i tre lika delar emellan lejonet, räven och sig?

Hon gjorde intet rätt.

Huru kan herren det bestå!? De, som arbetade, voro tre;
därföre borde ock lönen gå i tre lika delar.

Men hon skulle tänka, att lejonet var förmer än som hon. Där-
före skulle hon giva mera åt lejonet än som sig själv.

1 Försvara.
