488 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

Vid sju års ålder hade Karl XII följande skriftliga sam-
tal med sin lärare:

»N.: Herre, jag ser en hop folk gå och gräva i Djurgården.
Vad hava de för händer?

K.: De arbeta på min skans.

Vad är det för folk, som förstår sig på sådana sysslor?

Det är bönder från Sörmland och Dalarne.

Huru kommer det sig, att där finnes så kloke bönder,
som slika saker förstå?

De veta intet själv, utan de andre visa dem, vad de skola göra.
De veta bara, huru de skola hålla i spaden; ingenting kan de
mer.

Det faller mig underligt före, att Herren förskansar sig i
Djurgården. Är han då rädder, att hjortarna och hararna,
som där inne springa, skola överfalla honom?

Jag är icke rädder för hjortarna; utan därföre bygger jag
skans, alt jag skall se, huru skans ser ut, och att jag må lära
mig något därigenom.s

En gång frågade honom Nordenhielm, vad han tyckte om
den grekiske hjältekonungen Alexander. Prinsen svarade:
»Jag ville gärna bliva honom lik.» Läraren invände: >Men
han fick ju icke leva längre än till sitt trettioandra år.> »Man
har levat länge nog», svarade Karl, »när man erövrat ett helt
konungarike.»

När Nordenhielm frågade honom vid sex års ålder, »huru-
dan en brav! karl borde vara», svarade prinsen: >»Han skall
vara mild men hava hjärta i bröstet: mot fienderna barsk
som ett lejon men hemma from som ett lamm.»

x d
&

Förståndsövningarna äro emellertid blott den ena sidan
av den lille prinsens själsliv. De mera pojkaktiga egenska-
perna komma fram i några dagboksanteckningar, som han
förde åren 1690 och 1692. Bland annat skriver han:

»Anno 1690 den 20 februari var jag första gången ute till
att se, huru ett skepp utsköts av landet till sjös. Och sedan

! Bra, duktig; jfr tyska brav.
