I LEJONHJÄRTATS TECKEN.

berg, »såsom prinsens naturell var att aldra helst höra och
lära det, som kom an på skarpsinnighet och eftertanka, —

det han för den skull med oändeliga frågor
och inkast utforskade så långt han någon-
sin kunde — så dröjde ej länge, förrän han
fattat en synnerlig lust till samma veten-
skapers. Prinsens anteckningar vittna också
om att han förvånansvärt tidigt blev för-
trogen med tidens teorier inom befästnings-
konsten. Anteckningarna från år 1689 röra
sig till stor del om »redoutero, »stiern-
skantzar» och andra slags fästningsverk.
Men för omväxlings skull fick han också
avbilda människor och djur efter mön-
ster, som Stuart först ritat. På de här
återgivna teckningarna är det ej svårt att
se, vilka dessa äro, och vilka som härröra
från den späda kungliga handen. År 1691
har Karl själv antecknat: »Den 8 oktober
ritade jag så grovt och plumpade på rit-

ningen, att Stuarten måste laga detsamma. Därföre utlovar
jag nu att hädanefter bättre rita; annars skall Stuarten

aldrig vara pliktig
att mera laga det-
samma.»

En händelse, som
tydligen - mycket
sysselsatt sjuårin-
gens fantasi, var
den förut omtalade
vargjakten i no-
vember månad
1689, ty han har
tre gånger försökt
teckna sig den till
minnes.

Den gav också
anledning till föl-

jande skriftliga »samtal mellan Nordenhielm och prinsen
den 14 november:
