502 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

ofta och med en förvånande sakkunskap och visade redan
nu, att han visste, vad han ville. »Hans Maj:t fann förslaget
i nåder för gott:, eller »Hans Maj:t fann detta billigt och
skäligt», heter det allt emellanåt i protokollen.

Men han kunde också moltiga, när han fann »skäligts.
Så när fråga var om att utnämna överste Mauritz Vellingk
till general. Under den långvariga överläggning, som hölls
därom, uttalades de vackraste lovord om Vellingk, och ko-
nungen tillfrågades upprepade gånger om sin mening, men
»Hans Maj:t utlät sig ej till någots. Alla försök såväl av hans
farmor, änkedrottningen, som av förmyndarne att förmå ho-
nom till ett uttalande möttes av femtonåringen med samma
hårdnackade tystnad. »Av Hans Maj:t blev härtill intet sva-
rat;, heter det i protokollet efter varje dylik vädjan. Troligen
hade han av sin fader hört något ofördelaktigt om Vellingk,
och det hade bitit sig in i hans minne. Karl XI:s tanke om
mannen framgår av ett brev till Nils Bielke, vari han skrivit:
»Vällingen är en god karl nog, men han är alltför konstig.»

Förmyndarregeringen blev mycket kortvarig. Vid den riks-
dag, som samlades i november 1697 för att bevista Karl X I:s
begravning, framkastades redan på tredje dagen helt plöts-
ligt, men säkerligen ej oförberett, det förslaget, att konungen
genast skulle förklaras myndig. Frågan hade, berättar Nord-
berg, dagen förut, som var en söndag, »efter sluten aftonsång
uti ett förnämt samkväm något varit å tal.

Adelns protokoll berätta, hur saken kom upp vid riksda-
gen. Under en paus i de egentliga förhandlingarna började
lantmarskalken liksom samtalsvis inför ledamöterna av
första klassen, vilka sutto honom närmast, utbreda sig över
konungens stora, tidigt utvecklade egenskaper. »Är icke
det», sade han, »en oförliknelig hugrad uti vår stora SOrg,
när vi betänka, vad nåd Gud oss bevisar och låter oss uti en
stor konungs ställe så snart därpå se en mild och nådig full-
växt och lika stor konung igen. Huru lycklige vore vi, om
vi nu vid närvarande tillfälle finge se honom på sin tron och
själv allena styra sitt rike, emedan ingenting hindrar, inga år
äro uti högstsalig Kongl. Maj:ts testamente föreskrivne [för
myndighetsförklaring]. Hans Maj:t torde ock kanske vara
tillfreds och med nåder upptaga Dess trogne undersåtares
begäran. Vi sågo ju honom i förrgår på rikssalen som en
