FEMTONÅRINGEN FÖRKLARAS MYNDIG. 503

ängel, [så] att alles hjärtan rördes: och tror jag ingen trogen
undersåtare finnes, som icke skulle önska Hans Maj:t på sin
ärftelige tron.»

Där avbröts lantmarskalkens samtal utav hela ridderska-
pets och adelens glädjerop, som alla med en mun önskade,
att Hans kongl. Maj:t ville nådigst antaga sitt rikes styrelse,
viljandes strax besluta, att ett utskott skulle nämnas, som
i underdånighet måtte bedja Hans Maj:t därom.?

Lantmarskalken, som hade stor möda att »stysta dem uti
deras fröjd», yttrade: »Det är en förnöjelse och innerlig glädje,
att detta är av en händelse skett allena, av det att jag till-
fälligtvis kom att tala med första klassen om Kongl. Maj:t
och dess stora egenskaper.»

Protokollet fortsätter: »Ridderskapet och adeln sade ännu
alla ja, betygandes sin åstundan därtill; och som hos de
andre stånden detta ock lärer komma på tal, så sade de sig
gärna vilja vara de första, som göra denna framställning till
Hans kongl. Maj:t, på det de måtte förekomma de andra
ständerna och därmed vinna Kongl. Maj:ts bevågenhet och
visa sin kärlek och trohet för Hans kongl. Maj:t.»

Ett svagt försök till motsägelse hördes, men det tystades
genast ned med hotelse, att talaren skulle bli utkastad ge-
nom fönstret. Lantmarskalken förklarade det alltså vara
adelns önskan, att konungen skulle tillträda regeringen, och
häri instämde alla, kastade sina hattar i luften och ropade:
»Leve konung Karl den tolftel»

I adelns beslut instämde rådet och de ofrälse stånden sam-
ma dag. Genom ett utskott av alla stånd framburo stän-
derna nu inför konungen sin underdåniga längtan att se ho-
nom själv åtaga sig regeringsbördan. Karl svarade, att han
icke ville avslå deras trägna anhållan utan i Guds namn
åtaga sig rikets styrelse. En trovärdig berättare säger, att
ynglingen därefter gått in i sin sängkammare och tillbragt
en timme ensam i bön.

Varför denna brådskande iver hos ständerna? Adeln hop-
pades att genom förslaget, som utgick från detta stånd, ställa
sig in hos den unge envåldshärskaren. Det borde ju ej bli
svårt att förmå en femtonårig pojke till eftergifter i reduk-
tionen. Han skulle naturligtvis tycka det var roligt att få
visa sig frikostig! De ofrälse stånden sågo, som böndernas
