504 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

talman yttrade, »hellre en konung än flera». Och förmyn-
darne själva? De hade för ej länge sedan fått se, hur pass
angenämt det var att bära ansvaret för regeringen.

Men adeln fick snart klart för sig, att den missräknat sig
grundligt. Reduktionen fortgick som förut, och ståndets
böneskrift om lindring besvarades vänligt men avkylande.
Karl XII var inget vanligt barn! Vid kröningen brukade
ärkebiskopen inför altaret sätta kronan på den smordes
huvud. Men Karl XII han red till kyrkan med kronan på,
lade av den, medan ärkebiskopen smorde hans panna, men
satte därefter själv kronan på igen. Den sedvanliga krö-
ningseden till Sveriges folk brydde sig den nye konungen ej
om att avge. »Det gick ständerna genom märg och ben»,
säger en samtida berättare. Det var den fullfjädrade själv-
härskaren, »allenast inför Gud ansvarig för sina handlingar2.

Och ändå, hur gossaktig där han satt i Storkyrkans hög-
kor och förstrött plockade på kröningsmantelns svarta herme-
linssvansar, under det han åhörde Spegels kröningspredikan!

x

Med kraft och ungdomsfrisk beslutsamhet grep sig Karl
XII genast an med sina plikter som fullmyndig konung.
Alla grenar av rikets styrelse blevo föremål för hans omsorg.
Liksom fadern började han sitt arbete tidigt på morgonen
och höll i större delen av dagen. Samvetsgrant satte han sig
in i de olika ärendena, och raskt avgjorde han frågorna, när
han väl fått dem klara för sig. Men det var icke i kretsen av
sitt råd, som Karl brukade arbeta. Mestadels satt han på
sin kammare tillsammans med några få förtrogna, bland
vilka främsta rummet intogs av Karl Piper, som genom
ovanlig duglighet och arbetsförmåga vunnit Karl XI:s yn-
nest och därför av honom blivit rekommenderad i sonens
synnerliga förtroende.

Verkningarna av konungens nit visade sig i en rad bety-
delsefulla regeringsåtgärder. En av de mest välsignelsebring-
ande var den hjälp, som lämnades de landsändar, vilka blivit
värst hemsökta av hungersnöden, i deras »förblottade och
olyckeliga tillstånd».

En regeringshandling från denna tid, som är värd att
icke råka i glömska, är ett vittnesbörd från den blivande
