FEMTONÅRINGEN FÖRKLARAS MYNDIG. 507

gav han ej en tum på den respektfullhet och vördnad, som
hövdes att ägna envåldshärskaren. Faderns kärva sätt att
bemöta sina ämbetsmän hade han genom tidigt föredöme
fått i sig. Här var det bara att lyda, inte resonera. Men
hos honom, liksom hos Karl XI, var denna avmätta kyla,
denna stelhet i det offentliga uppträdandet till en del blott
den andra sidan av en blyghet, som innerst skydde mängdens
blickar. Och så var det allt bra förargligt att se så där flick-
aktigt späd och skär ut! Franske ministern berättar för sin
konung om ynglingens energiska försök att få ett manligare
utseende, om hur han lade an på att bli solbränd och mörk
i hyn, hur han önskade få kopporna och bli koppärrig o. dyl.
& +
x

Klart är, att en så mäktig konung som envåldshärskaren
över den svenska stormakten skulle bli ett eftersökt parti
av prinsessor i andra länder. Det dröjde icke länge efter
Karls myndighetsförklaring, förrän man fick se det ena
furstliga herrskapet efter det andra arbeta sig fram genom de
manshöga drivorna till Sveriges huvudstad, alla lika all-
varligt besjälade av föresatsen att fånga den unge konungen
i Hymens band. I början av december 1697 anlände änke-
hertiginnan av Holstein, medförande en ung dotter till be-
näget påseende. Fem dagars snöyra hade hon trotsat i sin
med åtta par hästar förspända resvagn, tills hon slutligen
måst utbyta den mot en simpel bondsläde för att kunna
komma fram.

Tio dagar därefter kom en dansk minister i friarärenden för
sitt hovs räkning. Han hade åtskilliga gånger kört omkull
i snön, och hans gikt hade därav förvärrats så, att han måste
börja sin vistelse i Stockholm med att intaga sängen. Till
följd därav blev han förekommen av ett sändebud från Wiärt-
temberg och ett annat från Brandenburg, vilka hade var
sin prinsessa att bjuda ut. Då slutligen ännu en furstlig
mamma, en furstinna av Braunschweig, syster till den olyck-
liga prinsessan Juliana,' kom dragande med en giftasvuxen
dotter, som alltså var Karls syssling, tyckte den eftersökte
femtonåringen, att det blev väl mycket av det goda. »Vad

1 Se sid. 149.
