528 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE,.

emellertid skett, alla beräkningar till trots, och då blevo
vederbörande så ängsliga för Köpenhamns säkerhet, att de
ej vågade blotta staden på trupper. Liksom på Karl X:s tid
arbetade man i stället av alla krafter på att förstärka huvud-
stadens befästningar och kallade borgare och studenter under
vapen.

Men hänförelsen för hemmets försvar var nu ej alls densam-
ma som den gången. Man hade sett för mycket av vankel-
modet inom högsta ledningen för att eldas av föredömet
därifrån. Inför de samlade studenterna uppläste universi-
tetets rektor en maning att följa det exempel på trohet och
mannamod, som 1659 års studenter givit, och visa sig som
»värdiga fostersöner till Pallas, de där förstode konsten att
strida ej blott med pennan utan ock med svärdets. Men
verkan av de eldande orden blev ej stor. Blott några hundra
ynglingar anmälde sig som frivilliga fosterlandsförsvarare.
Då tog rektorn i med skarpare ton mot Minervas pliktförgätna
alumner: »I stoltseren i fredstid med att bära vapem», sade
han, »men ändock darren I för att bruka dem, när nöden
kräver. Det är just icke mycket manligt eller passande för
söner av Pallasb» Nu följde studenterna mera mangrant sin
rektors maning och började exercera kompanivis. Sämre
var det beställt med det lantvärn, som från landsbygden
inkallades att förstärka de reguljära trupperna i huvudstaden.
De nyvordna krigarne rymde hoptals och ådagalade särskilt
stark motvilja mot att arbeta på befästningsverken genom
att bryta sönder sina verktyg och springa sin kos.

Med tiden blevo förhållandena dock betydligt bättre,
även om det icke blev så bra, som en fransk ingenjör utlovade,
när han av danska regeringen fick ut krut, salpeter, bly m. m.
för att tillverka sådana högst märkliga »krigsfyrverkerisaker»
som en »ljungeldskula», den där skulle kunna tillintetgöra en
hel garnison, två fruktansvärda »karkasser», varmed en ba-
taljon eller ett örlogsskepp skulle kunna söndersmulas till
atomer, och andra vidunderliga förstörelsemedel, som till
lycka för mänskligheten den gången ej kommo till använd-
ning.

Den bristande handlingskraften inom danska regeringen
gjorde det möjligt för Karl XII att ostörd draga till sig för-
stärkningar. Snart hade hans armé växt till 10,000 man,
