530 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

den överlägsna danska flottan under sådana förhållanden
skulle behärska Sundet och kanske till på köpet få hjälp av
västmakterna.

I freden, som hade slutits i Traventhal nära Liibeck,
hade Danmark förbundit sig att hädanefter lämna både
Holstein och Sverige i fred och att icke på något sätt bistå
August II eller någon annan av Sveriges fiender.

Visserligen närmade sig Karl ännu mer Köpenhamn, men
nu var det blott för att i sällskap med sina generaler taga
staden i betraktande på nära håll. Dagen därefter började
de svenska trupperna bryta upp. De voro ej alls glada där-
åt. De hade börjat roa sig med att skjuta hjortar och rådjur
i de själländska bokskogarna och trivdes riktigt bra. Och
den danska lantbefolkningen var ej alls förgrymmad på sina
objudna gäster. Aldrig har man väl hört så få klagomål
mot en fientlig armé som mot dessa svenskar. Det har också
blivit sagt om dem, att aldrig en segrande här försakat så
mycket i ett så fett land. Konungen själv hade genom sin
vänlighet mot Själlands inbyggare gjort sig riktigt avhållen,
och »med rinnande tårar och under lyckönskningar» skildes
de från sin kära Ulrika Eleonoras son.

Men ännu efter det att Karl vidtagit förberedelser till sina
truppers utskeppning, besannade sig de misstankar, han hyst
mot danska regeringen. Han får nämligen se danska flottan
lägga sig i slagordning framför den svenska, som nu var
övergiven av den engelska och den holländska. Fredrik IV
blev av sina förtrogna bestormad med böner att på sjön
taga hämnd för sitt nederlag. Men planen ogillades av ko-
nungen, som däri såg en alltför stor fara för att Köpenhamn
skulle bli stormat. Så gick även den sista krisen över, och
svenskarne återvände till sitt land.

Litteratur: Bidrag til den store nordiske Krigs Historie, udgivne
av (den danska) Generalstaben: Bd. I.
