536 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

steg mitt på smala benets, såsom kaptenen, sedermera gardes-
översten Karl Magnus Posse berättar i ett brev till sin broder.
Genom ett land, där förödelsens styggelse gått i de ryska
härskarornas spår, marscherade svenskarne fram. Tscher-
kesser, tatarer och andra hedniska folk i Peters armé hade
farit fram värre än vilddjur. Knutpiskan av flätade rem-
mar med en blykula i ändan, stor som ett hönsägg och för-
sedd med vassa taggar, var ett fruktansvärt skräckmedel i de
framstormande ryttarhordernas hand. Rövat och bränt hade
de, mördat och skändat och lemlästat. Olof Stiernhöök
skildrar ryssarnes framfart i en kyrka sålunda: »De hade sla-
git sönder altaretavlan och alla de andra bilderna. Skåp,
fönster och dörrar var sönderhugget. Klockaren i kyrkan
låg där död på golvet; och voro näsan och öron avskurne
samt tungan ur munnen och en hand, och var nupen med
heta tänger uti kindbenen och armarna och benen, att han
såg allt för ynkelig ut. Alla gravarna i kyrkan voro öpp-
nade, och de döda utkastade lågo där omkring.»

I gränslös harm över all den ryslighet, svenskarne skådat,
svuro de en blodig hämnd på dem, som vållat den. Vänta
bara, tills de finge stå öga mot öga med den lede fienden!
Då skulle den svenske soldaten i sin förbittring slåss »med
try par armar som Stark-Odder2».

Svälta fingo svenskarne i detta förödda land, och deras
hästar fingo knappt ett strå på flere dagar. Natt efter natt
måste trupperna bivackera under har himmel. Värst var
det under natten till den 19 november, då man fick ligga på
vattendränkta åkrar i ösregn och kall blåst. Länge talades
inom svenska armén om den otrevliga natten i »lortlägrets,
såsom man helt vanvördigt kallade det.

Den 19 på aftonen hade man blott halvannan mil kvar till
Narva. Hur det stod till inom dess murar, visste man icke.
Nu gällde det att förvissa sig därom, och i det syftet lät
Karl avskjuta dubbel svensk lösen: först två kanonskott
och sedan två igen. Och till allas glädje kom svaret dovt i
fjärran från Narvas murar på samma svenska språk.

Under den tappre Henning Rudolf Horns kommando
hade Narvas inbyggare försvarat sig som hjältar och hållit
staden, fastän ryssarne kastat in tusentals bomber. På mor-
gonen den 20 november bröt armén upp före daggryningen,
