538 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

mer än en i »den nederländska skolam» utbildad officer,
som betänksamt skakade på huvudet och mumlade något
om ungdomligt överdåd.

Men den unge konungen ville icke låta ryssarne hämta sig
från den första häpenheten och ge dem tillfälle att komma
underfund med svenskarnes ringa antal. Bäst att låta dem
leva i den tron, att den fientliga styrka, som de sågo framför
sig, blott utgjorde förtruppen av en flere gånger större armé.
Karl har för resten aderton år senare vid ett förtroligt sam-
tal med en av sina generaler anförtrott denne, att han vid
Narva icke hade annat val än att slåss, ty ett återtåg var
omöjligt, eftersom hans folk i sådant fall icke skulle haft
något att leva av.

Vid middagstiaäen den 20 november hade de svenska ge-
neralerna slutfört rekognosceringen av det fientliga lägret.
Då gick hela armén med friskt mod till anfall mot de ryska
förskansningarna. Just i detsamma höjde sig, säger en sam-
tida berättare, »ett starkt moln, alldeles dunkelt, med grova
snöflingor, så att man knappt kunde se 20 å 30 steg framför
sigs. Samtidigt med detta sohiskeliga urväder,, som piskade
moskoviterna i ansiktet med snö, stormade svenskarne fram;
och när solen sken igen, hade ryssarne fienden över sig. I
ett huj rusa svenskarne fram genom löpgraven. Risknip-
porna, som de ha med sig, räcka icke till att fylla den, utan en
hel del soldater sjunka ned ända till midjan. Men upp igen,
upp på den befästa vallen utan att bry sig om de täta sal-
vorna från batterierna där uppe, och med blanka vapen in
bland de fientliga massorna! Självaste tjänstemännen i kans-
liet gripas av stridslust. Piper gör kaptens tjänst och för
en skvadron med värjan i högsta hugg. »Kulorna vissla
fuller kring öronen men bita likväl intet alla, Gudi lov», kon-
staterar med äkta karolinskt sinnelag sekreteraren Josias
Cederhielm, som också var med och slogs, i ett brev till de
sina. Och han tillägger i ett senare brev: »Farligheterne äro
vid sådana tillfällen stora och många, men det är för en soldat
intet bättre råd än gå brav uppå och låta ankomma på lyckan,
ty även så snart skjutes den eftersta som den första.»

Vettskrämda fly många av moskoviterna genast. Andra
försvara sig, men ingen finns, som kan ordna dessa massor.
