542 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE.

En av Karl X1I:s drabanter, sedermera överste Thomson,
berättar om en komisk episod, som lätt kunnat få en för ho-
nom själv tragisk utgång. Han skulle på morgonen rida bort
till ryska lägret för att köra bort dem, som ville plundra.
När han kommer till bortersta ändan av lägret, möter han
plötsligt ett kompani ryssar, som ej varit med i striden och
ej visste, vad som passerat. »Och», heter det vidare i hans
berättelse, »i detsamma som vi fick si varandra, så stannade
de så väl som jag; och när som jag märkte, att de lika som
häpnade, fattade jag modet och tecknar med min karbin,
att de skulle taga gevär av axlen, vilket ock deras capitain
straxt kommenderade, då jag fant mig hava spelet vunnet.

Sedan tecknade jag, att de skulle sätta för fot, och sedan,
att de skulle lägga ned gevär. Och när som det var beställt,
så tecknade jag på min värja och gehäng, att de skulle ta
det av och lägga var på sin musköt, som de stog i rotar och
leder. Sedan lät jag dem taga sina bantler och lägga på var
sin värja och musköt. Och när som allt var beställt, så tar
jag min hatt och sätter under armen, då var och en, så väl
officerare som gemena, gjorde detsamma, då jag gjorde en
vink, att de skulle gå dit, som Hans Excellens? höll med dra-
banterne.» Och fienden följde hans order lika snällt som

förut.
å

Ingermanland var befriat, och svenskarne hade visat, att
deras vapen ej rostat under den långa freden. Den unge
hjältekonungens rykte flög över världen. På Paris' gator ro-
pades »Leve kung Karlb, när underrättelsen om segern vid
Narva hann dit. Till och med storturken skrev och uttalade sin
beundran för det »oförlikneliga hjältemod», varmed Karl kastat
tillbaka sina »trolösa grannar», och lyckönskade honom till
fortsatt framgång. Sultanen försäkrade, att det alltid skulle
göra honom ett särdeles nöje »att vidare höra, vad en sådan
ung herre med Allahs hjälp månde uträtta», och uttalade den
förhoppningen, att Karl skulle fortsätta, till gagn även för
Höga Porten, »att gå denna grymma fienden under ögonen»,
vilken så ofta gjort Hans turkiska Majestät oro och olägenhet.

1 Arvid Horn, drabantkårens chef.
