Kriget i Polen.

in i Polen, hade August förmått en del av dess stormän

med den främste bland dem, kardinal Radziejovski,
polska kyrkans högste styresman, i spetsen, att tillställa Karl
XII en skrivelse med varningar för att överskrida Polens
gräns, ty det var ju, framhölls i detta aktstycke, icke Polens
folk utan dess konung, som börjat kriget. Nå, avsätt då er
konung! svarade Karl. Men August begagnade sig med sin
vanliga slughet av denna Karls fordran för att vädja till po-
lackernas nationalstolthet: Skulle väl denna ädla, tappra,
frihetsälskande nation låta föreskriva sig lagar av en främ-
mande furste? Skulle Polens folk av honom låta befalla
sig att avsätta en konung, som det själv genom fritt val givit
sig? Så retade polackerna mer och mer upp sig mot sven-
skarne och deras konung.

Men avvärja faran för krig i eget land lyckades August
icke på detta sätt. Då gjorde han nya försök genom under-
handlare. Först skickade han sin älskarinna, den sköna
Aurora Königsmarck.

INNAN Karl ännu tagit det avgörande steget att rycka

»Högbarmad, smärt, gullhårig, en ny Aurora kom.

Aurora Königsmarck tillhörde en berömd svensk hjälte-
släkt. Granna karlar, obändiga och äventyrslystna krigar-
naturer voro både hennes far, Konrad Kristofer, och hennes
farfar, Hans Kristofer, ryktbar framför allt såsom den där
anno 1648 planterade de svenska färgerna på Prags murar.!
»Med alla sina härliga egenskaper» var han, såsom en hans
levnadstecknare säger, av ett så koleriskt temperament, att
shände honom något som var honom emot, ville han liksom
fara ur sitt eget skinn.»

Auroras farbror, Otto Vilhelm Königsmarck,? som av

1 Bd. III:438. — ? Se sid. 179.
