558 KARL XI1I:S ANPFALLSKRIG MOT AUGUST.

kom till någon offentlig skandal. Frukten av förbindelsen
mellan August den starke och den sköna Aurora blev en
son, den sedan så berömde krigaren Morits av Sachsen. Den
starke pojken föddes vid samma tid, som Augusts gemål
nedkom med en svag liten stackare. Det var år 1696.

Men när den sköna Aurora efter sitt tillfrisknande åter-
vände till Dresden, fann hon sin plats intagen av en annan
kvinna. Hon var emellertid för klok för att ställa till uppträ-
den, och därför kunde den forna lidelsen utbytas mot en lugn
och sansad vänskap mellan henne och hennes älskare, allt
medan de fördrevo tiden var på sitt håll med nya kärleks-
förbindelser. Så bibehöll hon alltjämt en inflytelserik ställ-
ning vid hovet. Hon passade också på att trygga sin framtid
genom att skaffa sig platsen som abbedissa vid det sachiska
jungfrustiftet Quedlinburg. För klosterliv var hon dock
icke mogen.

När skön Aurora anno 1702 uppsökte den nordiske hjälte-
ynglingen för att pröva sin tjuskraft i fredsmedlingens
tjänst och på samma gång söka återvinna något av släk-
tens forna rikedomar, var hon en 40-årig prostinna vid stif-
tet Quedlinburg.

Ej ens den berömda skönheten förmådde smälta isen, som
pansrade nittonåringens hjärta. Karl XII lät Piper sköta
underhandlingarna med henne, och hon lät ministern veta, att
om blott Karl och August finge tillfälle att träffas, så skulle
deras hat förbytas i den såtaste vänskap, en vänskap, inför
vilken hela Europa skulle darra. Men Karl aktade sig själv
samvetsgrant för att träffa den sköna.

Den som krossat så otaliga hjärtan ville dock inte kapitu-
lera i första taget. Hon skulle träffa honom, den förhär-
dade pojken, och då

En dag lagade hon så, att hon överraskade honom under
en av hans vanliga ridturer. Hon kom åkande i vagn, och
vägen var så smal, att konungen icke kunde komma förbi.
Nu eller aldrig! Hon stiger ur vagnen för att tala vid honom.
Karl hälsar avmätt, men i samma ögonblick kastar han om
sin häst och spränger bort, flyr för första gången i sitt
liv. Så hade den sköna åtminstone den tillfredsställelsen
att veta, att hon var den ende fiende, som den obesegrade
hjälten icke vågat träda under ögonen.
