566 KARL XII:S ANFALLSKRIG MOT AUGUST.

än förde, förblev Karl orubblig i sin mening, att August
skulle falla honom i ryggen, så snart han vände sig mot
Ryssland. »Han håller ej vad han lovars, var Karls stän-
digt återkommande utlåtande om sin svekfulle motpart.

Mitt i vintern uppenbarade sig även den engelske ministern
i Stockholm, Robinson, i det svenska högkvarteret. Han
gav sig dit för att å sitt hovs vägnar söka förmå Karl X II
till fred. Just som han kommer åkande till lägret, möter
han Karl X II till häst. Konungen närmar sig vagnen för att
se, vem den resande är. Genast begagnar sig Robinson av
det gynnsamma tillfället, hoppar ur vagnen ned i snödrivorna
och börjar med resmössan i handen haspla ur sig ett högtid-
ligt tal på svenska. Detta lyckliga möte vore, säger han,
för honom så gott som en formlig audiens.

Ett så raskt tilltag slår an på Karl XII. Han hoppar av
hästen och slår sig i samspråk med engelsmannen, varvid
han enligt sin vana vid dylika tillfällen står med hatten
under armen, såsom det franska hovceremonielet före-
skrev. Samtalet drar ut på längden och räcker en hel timme.
Konungen, som varit varm efter ritten, får följande dag feber,
svilken måste ofelbart hava varit svårs, tänker Nordberg,
sefter Hans Maj:t lät förmå sig till att några dagar hålla vid
sängen, det han eljest intet gärna gjorde». Det hände ej
ofta, att den härdade krigaren förkylde sig; men i höst- och
vårslask kunde han någon gång bli angripen av s. k. tertian-
frossa. Då gjorde han vanligtvis ingenting för att motverka
matledan och hålla krafterna uppe utan red ut på fastande
mage och tillbragte hela dagen utan att förtära en matbit.
Endast med svårighet kunde läkarne förmå honom att ta
in medicin.

En gång — det var på våren 1707 — hade det så när in-
träffat, att Karl XII av hälsoskäl återgått till det allmänt
gängse bruket att bära peruk, vilket han för sin del lagt bort
år 1700 vid överfarten till Östersjöländerna. Den kunde
väl behövas, eftersom han inte ville upphöra med vanan att
när han samtalade med främmande under bar himmel, stå
med hatten under armen, hurudant vädret än var. En peruk
blev alltså beställd i Leipzig, men när Karl på morgonen,
utstyrd i denna prydnad, kom ut till sina generaler och
kansliämbetsmän, utropade någon: »Nej, se nu $er Hans
