KRIGET I POLEN. 573

högkvarteret besköts flitigt, och man samlade ihop en hel
liten hög med kulor, som varit nära att träffa konungen
eller hans unge vän, den 14-årige prins Max av Wärttem-
berg, som i början av året fått sin moders tillstånd att ut-
byta boken mot svärdet och på hennes anhållan blivit an-
tagen i Karl XII:s tjänst. Ynglingen hade för en tid sedan
anlänt till svenska lägret och av sin beundrade hjälte blivit
mottagen med orden »Gott, jag vill uppfostra Er efter mitt
lynne.» Kort därefter fick han sitt elddop. Det var i slaget
vid Pultusk, där han fick sina kläder upprispade men själv
lyckades att med värjan sticka ned en fientlig ryttare. »Lille
prinsenm», som han kallades av soldaterna, blev från första
stund hela härens gunstling och Karl XII:s oskiljaktige vän
och deltagare i alla hans äventyr. Ingen kunde som denne
pojke njuta av att få vara mitt i faran.

När beskjutningen av högkvarteret blev alltför envis, hit-
tade omtänksamt folk på att lägga upp en vall av hö framför
konungens och Lille prinsens tält. Då Karl fick syn på skydds-
anordningarna, befallde han genast, att de skulle tagas
bort utanför hans eget tält —men framför Lille prinsens skulle
hövallen ligga kvar. Det är sådana drag av dödsförakt, som
vinna den svenske soldatens beundran och ge honom ökat
mod att själv våga livet i farans stund; det är för sådana
konungar, som en hel armé kan gå i döden.

För generationer, som växt upp under sekellångt freds-
lugn, är det så svårt att förstå, att den, som älskar att tumla
om i faran, också kan ha ett kallt och klart huvud, kan
ställa själva äventyret i en större uppgifts tjänst. Den som
själv ej kan förstå den tjusning, som ligger i faran, och följ-
aktligen ej heller fatta den eldande makt, som ligger i ett
dylikt föredöme, ser i sådant trotsande blott ungdomligt
övermod. Men glömmas må dock ej, att även Gustav Adolf
givit månget prov på samma slags vövermodiga äventyrslusts.
Måhända skulle det dock räckt med något mindre trotsande
av döden!

Hermelin knorrar då och då över konungens oförvägenhet.
»Det måste allt vara ovanligt,, skriver han i ett brev från
belägringstiden. »Det, som kallas försiktighet, uttydes nu
för räddhåga. Alla generaler och kloka officerare äro illa
tillfrids och spå intet gott.»
