578 KARL XII:S ANFALLSKRIG MOT AUGUST.

Karl XII:s krigföringssätt i Polen.

1702 och 1703 års fälttåg hade lett till en fullständig kata-
strof för August. Av den armé, varmed han på våren 1702
inryckt i Polen, återstodo blott några fåtaliga rester, som
drogos ned till rikets sydligaste delar. Så hade Karl lyckats
krossa den europeiskt organiserade sachsiska krigsmakten,
vilken från början utgjorde kärnan i koalitionen mot Sverige.

I stället för att kunna med en stolt gest återlämna ett
återerövrat Livland åt sitt polska folk måste August tigga
hjälp av polackerna. Men efter den minnesbeta, polska
armén fått vid Klissov, höll den sig försiktigt på avstånd från
händelserna, och någon allmän folkresning mot främlingarna
ville ej heller komma i gång. Förgäves sökte August väcka
till liv minnena från den tid, då Karl X Gustav hemsökte
Polen. Det kom aldrig längre än till enstaka strövtåg av en
och annan polsk adelsman, som av utsikterna till plundring
och äventyr lockades att »sitta upp» för att efter en tid åter
slå sig till ro på sin egendom. Även hände det rätt ofta, att
bönderna gaddade ihop sig mot enstaka svenska soldater eller
mindre avdelningar och lömskt överföllo dem.

Sådant blev emellertid strängt beivrat, liksom krigets
hårda lag också gick obevekligt fram över dem, som ej god-
villigt lämnade de gärder, vilka behövdes för den svenska
krigsmaktens underhåll. Rehnsköld fick t. ex. på våren
1703 befallning att »bränna och i grund ruinera» för varje
adelsman, som ej hölle sig hemma utan »i det ringaste bjöde
till att sitta upp». Och vid ett tillfälle, då en mindre svensk
avdelning blivit nedgjord av polackerna, fick generalen
befallning att bränna gårdarna i hela den trakt, där överfal-
let ägt rum; »och», heter det vidare i Karls brev härom, »de
invånare i landet, som I kan få fast och ringaste misstanke
är på, att de hava gjort något otroget, måste straxt på halva
bevis hängas upp, så att fruktan kommer, och att de måste
veta, att om man begynner med dem, så skonas intet barnet
i vaggam — ett ofta missförstått yttrande, som naturligt-
vis icke får tagas bokstavligt, nedskrivet som det är i
ungdomlig upphetsning. Hård kunde Karl vara, när så
behövdes — det hör till krigarens värv — men grym, rå —
aldrig.
