KRIGET I POLEN. 589

August blir avsatt.

Efter Thorns fall yrkade Augusts mest inflytelserika råd-
givare på att han genast skulle sluta fred med Karl XII. Att
så ej skedde, berodde mest på Patkul, som verkligen lyckades
bereda kurfursten ännu en möjlighet att fortsätta kriget, näm-
ligen genom att av tsar Peter utverka löfte om hjälptrupper
och subsidier. Men därigenom kom August i ett beroende
av tsaren, som han dittills sökt undvika, och hans politik
måste hädanefter tjäna huvudsakligen ryska intressen.

Bland polska adeln bildades eimellertid nu ett svenskvänligt
parti, som gjorde Augusts avsättning till sin uppgift. Och
på våren 1704 samlades i Varschava den riksdag, som skulle
förverkliga Karl XII:s krigsmål. Men som Karl alltför väl
kände sina polacker, skickade han en av sina duktigaste
stridskamrater, befälhavaren över drabanterna, Arvid
Horn, dit för att sätta fart i dem. Den käcke deltagaren i
konungens äventyr fick härmed för första gången en diplo-
matisk uppgift, och den löste han så skickligt, att han gjorde
sig förtjänt av vitsordet att »med ens ha framträtt såsom en
fullbildad statsmam. Med lugn kraft styrde han de många
oroliga elementen på riksdagen. Genom att använda vänliga
ord mot somliga av polackernas ledare, under det han »gav
andra sporrarna», såsom han på sitt knektspråk skriver till
Karl XII, lyckades han förmå riksdagens flertal till ett beslut
att avsätta sin konung.

Karl gillade högeligen Horns »sbrava pådrivande». Han
skriver till honom: »Det är en brav metod, I brukar med
polackerne, att I gån hårt på och tränger på dem, ty det be-
höves och kan icke vara för mycket.»

Svårare än att få August avsatt var det emellertid att
åstadkomma enighet om vem som skulle bli hans efterträdare.
Men genom att besätta valfältet med svenska trupper lycka-
des Horn göra den välsinnade adeln desto modigare; och när
det hela ändå hotade att gå isär, red han in mitt ibland de
villrådiga adelsmännen, ropande: »Utesluten den som säger
emotl» På det viset förmådde han polackerna att välja ko-
nung i överensstämmelse med Karl XII:s önskan. Drabanten
Gierta har i sin dagbok gjort följande anteckning på sin
breda estländska dialekt: »Effter de monga förveyrrade
