594 KARL XII:S ANFALLSKRIG MOT AUGUST.

Snart vidtar en spännande klappjakt: Karl har oförmodat
drivit upp Augusts trupper ur deras bekväma vinteride,
och med sitt kavalleri sätter han efter dem. Men deras an-
förare, den sachsiske generalen Schulenburg, en man som
sedan skulle vinna stort beröm såsom Venedigs fältherre
mot turkarne, har skaffat sitt folk ett par dagars försprång.
Efter sju dagars ilmarscher på sammanlagt bortåt 40 mil
nästan utan att ha fått tid att laga mat eller sadla av hästarna,
hinna svenskarne upp de flyende vid Punitz, nära Schle-
siens gräns; och den 28 oktober i skymningen rycka de mot
sina fiender på tröttridna hästar, som nästan vackla fram.
Men trots detta kasta de sachsarne överända. I skydd av
mörkret lyckas dessa dock rädda sig in i Schlesien, och sven-
skarne äro för hårt ansträngda för att hinna upp dem under
förföljandet dagen därpå.

Med slaget vid Punitz avstannade 1704 års fälttåg, och
även svenskarne gingo i vinterkvarter. Tillvaron där upp-
livades genom besök av officersfruar, som hälsade på sina
män; och med det ena sällskapsnöjet efter det andra veder-
kvickte sig de svenska krigarne efter fälttågets mödor.

Under tiden pågingo emellertid fredsunderhandlingar
mellan Sverige och Polen. Långsamt skredo de framåt, och
först i november 1705 avslöts freden i Varschava, som
bekräftade freden i Oliva. Därjämte förband sig Polen nu
att förena sina stridskrafter med Sveriges mot Ryssland.

Tåget till Lithauen.

Karl XII hade endast väntat på fredsunderhandlingarnas
avslutande för att åter gå i fält. Nu beslöt han vända sig
mot de ryska trupper, som under vintern 1704—05 ryckt
in i norra Polen och utbrett sig över Lithauen. Nu hade
nämligen tsar Peter äntligen hörsammat Patkuls ivriga an-
maningar att med huvudstyrkan av sin armé uppträda i
Polen. Det var 20,000 man av hans bästa fotfolk.

I ilmarscher kom Karl anryckande med en armé, jämn-
stark med den ryska. Vid ryktet om faran drogo sig ryssarne
in i staden Grodno, vars befästningar de hunno sätta i så
gott stånd, att Karl ej kunde tänka på stormning utan i
stället beslöt att söka uthungra fienden. Snart började också
