630 KARL XII:S ANFALLSKRIG MOT AUGUST.

maktbefogenhet ökad men å andra sidan ingen ville taga
ansvaret för mer än nätt och jämnt vad han var piskad till.

Trupperna blevo också försvagade av svält och ledo brist på
allt. Man fick se manskap, som gick med hö och halm virad
om fötterna. En lång tid framåt kunde man ej heller erhålla
några förstärkningar. Detta berodde delvis på att konungen
ej ansåg sig ha något folk att avvara från sin polska armé,
delvis därpå att man måste vara betänkt på att skydda det
svenska moderlandet mot faran för anfall från Danmark-
Norge. Den faran ökades eller minskades, allt efter som det
gick illa eller bra för Karl XII i Polen.

På sommaren 1704 förlorade vårt land ytterligare två
viktiga utanverk, först Dorpat i Livland, sedan Narva i
Estland, bägge efter ett hjältemodigt försvar, på den först-
nämnda platsen av överste Karl Gustaf Skytte, i Narva
av Henning Rudolf Horn.

Vid belägringen av Dorpat vet man att ryssarne begagnade
även andra medel än kulor och krut för att bringa fäst-
ningen på fall. Bland annat var den ryske general, som närmast
ledde belägringen, vänlig nog att tillsammans med en artig
skrivelse till Skytte översända några brev från svenska offi-
cerare, som blivit tillfångatagna vid ett utfall av stadens
besättning. Breven voro riktiga lovsånger över det utmärkta
sätt, varpå fångarne blivit behandlade. En av brevskrivarne
meddelar sina i staden boende föräldrar, att den ryske fält-
marskalken Sjeremetjev, som var »en utmärkt mamn), inför
den fångne uttalat sin förundran över att kommendanten i
Dorpat »visade så ringa medlidande med sina medmänni-
skor, att han ville utgjuta så mycket blod».

Ett annat brev var från en kapten Zweijbergk till hans
hustru. Mannen i fråga hade aldrig kunnat tänka sig, »att
man kunde behandla en fånge så honett, som nu skett oss.
Gud låte oss aldrig i livet något värre övergål» utbrister han.
Fältmarskalken hade varit älskvärdheten själv. Men han
hade också låtit den fångne veta, att om Dorpat måste tagas
genom stormning, skulle icke ens barnet i vaggan skonas.
Och detta måste bli slutet, därest svenskarne framhärdade i
att kämpa mot övermakten — ty ingen kunde tro, hur man-
starka ryssarne vore, säger Zweijbergk. Han slutar därför
brevet med uttalande av den önskan, att kommendanten
