KRIGET I ÖSTERSJÖPROVINSERNA EFTER NÖTEBORGS FALL. 631

måtte i tid uppgiva staden, så att man ej behövde utgjuta
oskyldigt blod.

Även ett brev från en svensk präst, som blivit tillfångatagen,
var fullt av översvallande beröm över ryssarne. Sjeremetjev
hade behandlat honom med utsökt artighet och välvilja,
och nu var han »inlogerad i ett riktigt fursteligt tälts. Ja han
konstaterar, att »av fienderna har den högste Gud åt mig
uppväckt de bästa vänner och välgörare»s.

Skytte lät dock icke påverka sig av den fagra sirensången.
Men till sist blev beskjutningen av fästningsverken så våld-
sam, att man icke längre hann reparera brescherna. Sedan
detta häftiga bombardemang pågått natt och dag nästan oav-
brutet i sex dygn, bröto de ryska stormkolonnerna fram.
I tio timmar höllo de våra fienden stången. Skytte själv
blev under den rasande kampen träffad av en kula och föll
sanslös ned. Men om en stund återvann han medvetandet
och kunde återtaga befälet. Till slut voro dock försvararnes
krafter slut, och Skytte såg sig ingen annan utväg än att
kapitulera på villkor att både stadens besättning och den
fredliga befolkningen skulle få fritt avtåga med alla sina
tillhörigheter under säker betäckning.

De överenskomna kapitulationsvillkoren blevo sedan på
flere punkter brutna av ryssarne. Den säkerhetsvakt, som
skulle eskortera en del av de uttågande svenska trupperna,
utförde sitt uppdrag så, att den »vårt arma folk ganska
gruveligen plundrade och dels totaliter ruinerade och till
bara skjortan avklädde».

Narvas fall var den största förlusten på denna krigsskåde-
plats. Budskapet därom gjorde ett djupt intryck i Stock-
holm: så hade då rikets starkaste bålverk i öster fallit i fiende-
hand! Man föreställde sig rentav, att det egentliga Sverige
svävade i fara. »Folket;, skriver Barck till Hermelin, »begyn-
ner morra, att kungen svärmar kring i främmande land och
lämnar sitt eget i barbarers händer.»

Rådet tillskrev Karl i högst bekymrade ordalag. I starka
färger skildrades landets tillstånd, och man bad konungen
sluta fred såsom den enda utvägen att rädda riket från
undergång.

Karl svarade, att han själv verkade för att åstadkomma
fred, men denna stode i Guds hand. Man finge med tålamod
