642 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

Peter I:s fälttågsplaner.

Med mycken bävan motsåg tsar Peter det slutliga enviget
med sin segervane motståndare om herraväldet i Norden.
Hans resurser voro hårt ansträngda och de ryska statsin-
komsterna stadda i ett ständigt sjunkande alltsedan år 1705.
Visserligen hade han ofantligt mycket mera folk att tillgå
än sin motståndare, men det är icke massorna, som äro det
avgörande i ett krig. Den ryske musjiken har i alla tider
behövt lång utbildning, innan han förvandlats till en dug-
lig soldat — och stora fordringar måste det ställas på dem,
som skulle tas med Karl XII:s blå gossar. Men icke mindre
är en krigshärs värde beroende på hur den ledes, och på den
punkten brast det ännu mycket inom ryska armén. Peter
hade synnerligen nedslående erfarenheter av sitt arbete på
att skaffa dugligt inhemskt befäl.

Förutom den fara, som hotade från Karl XII, hade Peter
denna tid även att räkna med oroselement i det inre. Han
hade gått för häftigt och brutalt till väga i sitt arbete på att
somskapa sin djurskock till människor», såsom han plägade
karakterisera sitt reformarbete. Bojarerna blevo förgrym-
made, när han lade sig i deras sätt att kläda sig, när han
befallde dem att lägga bort sina långa rockar och under
dryckeslag passade på att klippa av dem deras långa skägg.
Till harmen häröver sällade sig ett jäsande missnöje över
det inflytande på statsangelägenheterna, som tsaren gav
åt utlänningar och lågättade uppkomlingar. Präster och
munkar uppretades dessutom av en del kyrkliga reformer
och stämplade hans böjelser för västerländska seder som
kätteri. Och bönderna knotade över kriget och de tunga
pålagorna. Bland kosackerna i södra Ryssland, vilkas själv-
ständighet han ville kväsa, bröt missnöjet ut i ett uppror,
som vållade tsaren mycket bekymmer.

Vad Peter framför allt var rädd för vid kraftmätningen
med Karl X II var, att det för snart skulle komma till en hu-
vudbatalj med den segervana svenska armén, ty då kunde,
såsom han en gång yttrade, »på en timme allt vara förlorat».
Och hade tsaren ej längre någon armé att stödja sin makt-
ställning på, så kunde det när som helst bli uppror mot
bonom — så yttrade sig förnäma ryska krigsfångar. Där-
