648 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

även bland nutida livländska historieforskare. En av de
främste bland dem, den år 1910 avlidne Schirren, en av de
skarpsinnigaste bedömarne av det stora nordiska kriget,
har i ett ungdomsarbete givit nya impulser till livländarnes
Patkulsdyrkan. Men den utförliga teckning av Patkuls liv,
som förebådades redan 30 år före Schirrens död, blev aldrig
skriven; och man har goda skäl för det antagandet, att den
samvetsgranne forskaren vid närmare inträngande i mannens
dystra livsöde känt med sig, att hans plikt som historieskri-
vare skulle bjudit honom att störta avguden från hans piede-
stal. Av yttranden, fällda av den livländske patrioten, kan
man sluta sig till att han här ryggat tillbaka för sanningssä-
garens tunga värv. Han ville förskona sina landsmän i deras
nationella betryck från den desillusion, den verklighetstrogna
Patkulsbilden berett honom själv.

För en av patriotiska lidelser oförvillad blick har det ge-
nom nyare forskningar blivit tydligt, att det vida mer var
Patkuls trotsiga, brutala övermod än någon fosterlandskär-
lek, som drev honom till opposition mot den svenska rege-
ringen.

Ld +
LJ

När det frusit på så mycket, att de uppblötta vägarna
blivit någorlunda farbara, bröt Karl XII upp från Slupca.
Strax väster om Weichsel gjordes emellertid åter halt i av-
vaktan på att broar skulle byggas över floden.

Medan man väntade därpå, anlände till svenska lägret
en turkisk aga, åtföljd av trettio personer, med uppdrag att
öppna underhandlingar om förbund mellan Turkiet och
Sverige. Han var avsänd närmast genom seraskieren i
Bender. Ankomsten av en beskickning från Höga Porten
väckte naturligtvis stort uppseende, och det brev, som agan
överlämnade, fann man »gloriöstos. Man menade inom svenska
kansliet, att ett förbund med Turkiet kunde vara av nytta
sför hederns skullb och för att så mycket snarare »få ryssen
att hissna».

Turken »förde sitt tal med mycken beskedlighet» och med-
delade bl. a., att till tack för att Karl tre år förut frigivit de
