GENOM POLEN OCH LITHAUEN TILL RYSKA GRÄNSEN. 653

staga tjuren vid hornen» böjer Karl av åt norr och kringgår
därigenom den ryska ställningen. Av fruktan för att bli
överflyglade och kringrända draga sig ryssarne då tillbaka,
och Karl blir utan mansspillan herre över Weichselöver-
gången. På samma sätt undviker Karl att forcera Weichsels
biflod Narev, bakom vilken ryska kavalleriet fattat posto.
Ty det var icke Karls mening att låta den stora kraft-
mätningen med ryssarne komma till stånd under omstän-
digheter så ogynnsamma och mannaödande för svenskarne
som vid en flodövergång. Nej, när den avgörande striden
skulle framtvingas, borde det ske under de fördelaktigaste
taktiska förhållanden.

Därtill kom, att den terräng, svenskarne skulle kommit
in i efter ett forcerande av Narev-övergången, åtminstone
ej var lättare att passera än de Masuriska skogarna, sna-
rare motsatsen. Under sådana förhållanden föredrog Karl
att kringgå den ryska positionen vid Narev liksom förut
fiendens huvudposition vid Weichsel. Att han därigenom fick
att göra med Masurens sammanrotade bondehopar betydde
mindre i jämförelse med vad en kraftmätning med ryska
kavalleriet i denna oländiga terräng skulle ha kostat.

Njemen däremot kunde svenskarne ej gärna kringgå.
Men i stället visade Karl där ett vackert prov på den andra
sidan av sin fältherrebegåvning: förmågan att, där så krävdes,
slå till blixtsnabbt och kraftigt, även det en metod som,
rätt använd, kan spara en armé mycken manspillan.

Att Karl någon tid efter övergången av Njemen böjde av
ännu mer åt norr berodde, såsom Stille uppvisat, icke på
några planer att tåga till Pskov utan därpå, att ryssarne
ödelagt trakten rakt i öster, medan området norr om deras
reträttlinje ännu erbjöd ganska goda provianteringsmöjlig-
heter.

Karls långa kvarstannande i Smorgonie och trakten av
Minsk har också tytts som ett tecken på att han skulle va-
rit tvehågsen om planen för fälttågets fortsättning men till
sist av underrättelser om den jäsning, som rådde i det inre
Ryssland, förletts till det äventyrliga företaget att söka
framtränga till Moskva. Såsom vi ha sett, ligger emellertid
frågan vida enklare: det var icke några själskonflikter utan
blott naturhinder, som förorsakade arméns stillaliggande.
