656 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

pass till Sverige, där han åtnjöt en arllg pension till sin död,
år 1732.

&

Som fienden förut stått i de trakter, där svenskarne nu
hade sitt vinterkvarter, var det rätt ordentligt utätet där,
ty ryssarne »ville ingenting lämna kvar, om icke en illak
stank», säger en karolin. Åtskilligt av födoämnen hade dock
Lithauens bönder räddat, och det förvarade de i övertäckta
gropar. Men svenskarne hade, som bekant, redan under
föregående vinterfälttåg förvärvat en märklig färdighet i
konsten att vittja dylika underjordiska lador, och den vunna
erfarenheten försummade de ej att nu begagna. Josias
Cederhielm skriver i ett humoristiskt brev: »Jorden, vår
givmilda moder, bör oss föda; och som vi intet funnit något
uppehälle ovanpå henne, så hava vi det måst uppgräva djupt
utur henne. Det är intet troligit,! vad man sitter uppå för
gropar och gömmor. Arméen har därav fått sin rikeliga ut-
komst; och landsinbyggarne tro oss bruka trolldom till att
uppsöka, vad som ej är annat än Guds välsignelse till ett
oförtrutet arbete och efterspanande.»

På en hel del födoämnen ledo emellertid svenskarne brist,
och till foder fick man mest nöja sig med halm och torkat
löv, vilket hade till följd, att många hästar sjuknade och dogo.
På våren blev det en häftig övergång från köld och snö till
stark värme, vilket heller icke var hälsosamt. Därav alstra-
des en smittosam fältsjuka, som härjade särskilt bland de
vid fältlivet ännu ovana rekryterna från Sverige. Konungen
gick själv omkring bland de febersjuka och såg till, att de
fingo bästa möjliga vård. Genom sitt fullkomliga förakt för
smittan inverkade han också lugnande och uppmuntrande
på dem, som blivit ängsliga över dödens täta skördar. En
av dem, som föllo offer för sjukdomen, var krigsrådet Olof
Holmström, vars uppsluppna skämt nu för alltid tystnade.

Hur det kunde löna sig att vittja >de underjordiska
korngruvorna>.

Härom har karolinen Alexander Magnus Dahlberg, en bror-
son till den berömde Erik Dahlberg, märkliga ting att för-
1 Otroligt.
