GENOM POLEN OCH LITHAUEN TILL RYSKA GRÄNSEN. 663

hänt sig, att kosackernas kulor slogc ned så tätt omkring
honom, att »Lille prinsen», som var med, blev orolig för sin
vän. Han säger till stallmästare Håål: »Kom, låt oss ställa
oss framför konungen, emedan han står så blottställd! De
hundarne på andra sidan kunde skjuta; och vore det då
bättre en av oss än honom.» Båda rida då genast ned mot
floden och taga plats framför konungen. I detsamma blir
prinsen träffad av en bösskula, som går tvärs igenom veka
livet. »Nu, mina herrar, har jag fått min deb, säger han,
men helt tyst; och vändande sig till generaladjutanten Hård,
tillägger han viskande: »>Jag är skjuten, men låtsa icke därom!
Varken fienden eller någon annan får märka detl»

Konungen fick naturligtvis snart veta, hur det var fatt,
och var själv närvarande, då ynglingens sår förbands. Sedan
satt han ofta vid sin väns sjukbädd. Lyckligtvis var såret
ej livsfarligt, och således kunde prinsen åtfölja armén, bu-
ren i sin säng.

Att det nu stundade blodigt allvar, framgår av konungens
befallning, att kvinnfolk, främmande marketentare och köp-
män skulle vid övergången av Beresina avlägsnas från rege-
mentena. Vår gamle bekante L. Kagg,' som nu var rytt-
mästare vid Östgöta kavalleri, berättar: »Som vårt regemente
var det sista, som övergick, uppkastade jag efter ordres
bryggan efter mig, släppte ock intet kvinnfolk över. Men de
foro en mil längre bort och kommo alle till armén igen»,
dock endast till kön.

Man kan förstå, att det just inte var mors bästa barn,
dessa kvinnliga härskaror. Det är inte att undra på, att en
sådan man som dåvarande översten, sedermera generalen
Karl Gustav Creutz försökte att i det längsta hjälpa sig i
fält utan kvinnfolk, »ty», som han skriver till sin »hjärtans
käre hustruw, »det är ont att få dem goda i fält; de vilja som-
liga gärna sälla sig till drängarna och således öka hushållet,
och sådant går icke an. Jag hade en som fördärva” 2 drängar,
och sedan har jag icke haft mera än en gammal käring,
som jag för ett år sedan släppte från mig, och den var rätt
en god hustru.» Dylika erfarenheter hade föranlett överster
att bl. a. skaffa sig »en hoper lintyg, att jag så ofta icke be

1 Se sid. 505.
