674 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

för att proviantera till avlägsnare trakter, som ännu ej sköv-
lats av ryssarne själva, blevo de ansatta med ett förödande
småkrig av kringsvärmande kosack- och kalmuckhopar, som
varken dag eller natt lämnade dem någon ro. Den förut
citerade kapten Jefferyes skildrar i en depesch dessa oroande
element sålunda: »Jag kan icke nog åskådligt beskriva rys-
sarnes stora påpasslighet. De använda alla de metoder, som
en erfaren soldat kan hitta på, för att oroa oss, och både natt
och dag nödga de oss att så att säga stå med ena foten i stig-
bygeln. De ständiga strapatserna och bristen på proviant,
som börjar alltmer försvåra vårt läge, ha redan framkallat
knot inom armén; och värre kommer det att bli, om icke
snart någon ändring till det bättre inträder. Vi tvingas nu
att leva av vad vi hitta gömt i jorden, och på det viset hoppas
vi kunna livnära oss en tid framåt. Men om en plötslig frost
skulle inträffa, som berövade oss denna utväg, fruktar jag,
att Hans Maj:t skulle föra mot Ryssland icke en impone-
rande armé utan en flock utsvultna tiggare.»
k

Under vistelsen i Tatarsk höllos viktiga överläggningar i
svenska högkvarteret. Gyllenkrok berättar, hurusom ko-
nungen två dagar å rad kom till honom i hans tält och oför-
behållsamt frågade honom, vart han ansåge, att armén nu
borde vända sig. Generalkvartermästaren fann sig då först
böra inhämta Rehnskölds och Pipers åsikter. Men dessa voro
sedan gammalt personliga ovänner, och på ett hemskt sätt
framträdde nu fiendskapen dem emellan: Rehnsköld berät-
tade för Gyllenkrok, att han gjort ett försök att komma
till tals med Piper om saken, men då hade denne blott sva-
rat: »Den djävul, som hittills rått, må ock härefter råda.»
Och Piper å sin sida beklagade sig för Gyllenkrok över att
när han hade bett konungen och fältmarskalken »se sig före
och ej så överdådigt fälas fram», hade de bara skrattat åt
hans betänkligheter.

Efter en rådplägning med Piper, Rehnsköld och Mejer-
felt på aftonen den 14 september bestämde sig Karl XII för
att taga vägen till Moskva genom Severien, över Potjep
och Kaluga. Som skäl för valet av denna väg anförde Rehn-
