682 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

sMem, skriver Cederhielm, »vi hade alla vårt hopp på Gud
och general Lewenhaupts bekante förstånd och tapperhet.»

Såsom förhållandena nu utvecklat sig, kunde Karl X II icke
sätta i gång något stort företag mot Potjep, ty därigenom
skulle han ännu mer avlägsnas från Lewenhaupt, utan tvin-
gades av det förändrade krigsläget att vid Mglin avbryta sitt
snabba framryckande och stanna där i hela fjorton dagar.

Olyckan vid Liesna.

För Lewenhaupt hade det på sista tiden gällt att mar-
schera så raskt som möjligt för att uppnå huvudarmén, in-
nan ryssarne hunne kasta sig över honom. Utsikterna härtill
voro ej alltför dåliga, ty eftersom man på ryska sidan ej hade
några pålitliga underrättelser om var han befann sig, kon-
centrerade man de trupper, som voro riktade mot honom, på
en så nordlig punkt som mellan Horki och Orsza, en stad
vid Dnjepr.

Lewenhaupt lyckades nu uppdriva marschhastigheten för
den stridande delen av armén till i medeltal 24 kilometer per
marschdag. Men efter trupperna följde den långa trossen,
och den rörde sig vida långsammare, så att man ideligen
måste göra halt för att invänta den.

Ostörd lyckades generalen komma över Dnjepr. Men se-
dan utvecklades på fiendens sida en feberaktig verksamhet
för att hinna upp honom. De ryska trupperna fingo marschera
genom natt och dag och kasta bort all umbärlig packning,
som kunde förminska deras marschhastighet. Söndagen den
27 september, just som gudstjänst hölls, hade Lewenhaupt
en större del av fiendens kavalleri inpå sig.

Generalen lät genast slå larm, ordnade sin här till strid
och ryckte mot fienden. Men ryssarne inväntade ej anfallet
utan galopperade bort. Svenskarne förföljde dem några ki-
lometer dock utan att hinna upp dem. Under jakten efter
dem gick emellertid en god del av dagen förlorad, och Lewen-
haupt hann därför ej långt på sin fortsatta marsch före nat-
tens inbrott.

Det lider intet tvivel, att den ryska manövern den 27 sep-
tember helt enkelt var en krigslist. Ryssarne ville blott
