FRÅN RYSKA GRÄNSEN TILL PULTAVA. 683

fördröja sin motståndares marsch och om möjligt locka ho-
nom till ett tidsödande förföljande. Ty ännu var det blott en
del av deras armé, som hunnit fram. För den anryckande
fientliga huvudstyrkan medförde denna skenmanöver en
tidsvinst av nära en hel marschdag. Redan påföljande
dag hade också ryska huvudarmén avancerat så långt, att
även infanteri och artilleri kunde insättas i striden.

Karl XII hade förutsett, att dylika skenmanövrer skulle
komma att göras från fiendens sida, och därför befallt Lewen-
haupt — för att använda dennes egna ord — »att ej engagera
sig med fienden utan efter möjeligheten fortsätta sin marsch».
Följande dag kommo svenskarne in i ännu oländigare terräng
än förut. Marschen gick nu fram över bottenlösa moras och
genom skogar, där fienden gjort starka förhuggningar.

Natten mellan den 28 och 29 september tillbragte sven-
skarne i hällande regn vid byn Ljesna (Ljesnaja) på ett litet
öppet fält, instängda mellan kärr och skog. Nu först, med
fienden hack i häl efter sig, vidtog Lewenhaupt den åtgärden
att minska sin tross för att göra armén mera lättrörlig. Han
gav befallning, att en del överflödigt bagage, som man efter
den tidens plägsed släpade med sig, skulle utmönstras och
förstöras vid avmarschen från Ljesna. Hur välbehövlig åt-
gärden måste ha varit, förstår man, då man t. ex..av en dag-
bok finner, att dess författare, som ej var högre än i fänriks-
graden, behövde tre tvåspända vagnar för sitt personliga
bagage. Enligt Lewenhaupts order skulle reduktionen ske
efter regeln fyra vagnar för överste och i proportion nedåt
till en vagn för subalternofficerare.

Tidigt på morgonen den 29 september börjar alltså rege-
mente efter regemente sätta sig i rörelse efter hand som tros-
sen hinner reduceras, samt tåga över den bro, som leder
över kärren söderut. Men frampå förmiddagen, medan upp-
brottet ännu pågår, störta plötsligt stora ryska skaror, som
i all stillhet ordnat sig inne i skogen, fram på slätten vid
Ljesna och kasta sig över de regementen, som stå kvar där.
Lewenhaupt får dock i en hast de sina ordnade och för fram
dem till anfall med sådant eftertryck, att ryssarne måste
söka skogen igen. Men med förstärkta krafter gå de till
nya anfall, som vålla de våra stor manspillan. Slutligen
äro svenskarne nära att övermannas av den fyra gånger tal-
