684 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

rikare fienden, då de äntligen få undsättning av de trupper,
som förut avtågat men nu blivit återkallade av generalen.
Nu drivas ryssarne för sista gången tillbaka in i skogen.

Det var i stridens yttersta timme, som hjälpen kom, ty
den korta höstdagen led mot sitt slut, och ett snöblandat regn
från den mulna himmelen gjorde skymningen tätare.

Svenskarne hade ej något annat val än att under den kalla,
beckmörka natten bli stående på valplatsen bland stympade
lik och svårt sårade, vilkas jämmer och stönanden blandades
med ångestrop från sådana, som ohjälpligt sjunkit ned i mo-
ras och dy eller irrade omkring i den främmande skogen under
letande efter sitt regemente och i beckmörkret stötte huvudet
mot träden eller snubblade över trädstammar och förhugg-
ningar. Värst var dock, att de uttröttade och försvagade
trupperna hade anledning att följande morgon vänta ett nytt
anfall, som då måste bli alldeles förkrossande.

Lewenhaupt insåg också, att om något av expeditionen
skulle kunna räddas, måste man offra allt, som kunde verka
tyngande på den fortsatta marschen; och så beslöt han att
ge till spillo hela sin vid Ljesna stående tross, som han i tre
månader släpat fram på Lithauens usla vägar, samt hela sitt
artilleri. Kanonerna hade sjunkit så djupt ned i dyn, att de
knappt kunde rubbas.

Fram åt morgonen gav han alltså befallning, att trupperna
i all stillhet 'skulle marschera vidare söderut. Ett yttersta
försök gjordes visserligen att få trossen med. Men då denna
skulle följa efter trupperna för att ej hindra deras marsch,
blev det sådan förvirring och oreda bland fordonen, att ingen
möjlighet fanns att hålla ihop det hela. Lewenhaupt berättar
själv, hurusom trosskuskarne »körde uti mörkret varannan
så nära på sidan och uti en sådan confusion uti varannan,
att axlarna gingo sönder och hela passagen så igenstoppades,
att omöjligt var att vidare komma igenom.» Det blev nöd-
vändigt att lämna alltsammans i sticket. Nu lossnade också
disciplinens band bland de av strider och strapatser utmat-
tade soldaterna, som på de sista veckorna nästan ej fått något
varken att äta eller att dricka. När man skulle överge ba-
gaget, kastade de sig massvis över brännvinsvagnarna vsoch
drucko sig fulla, så att varken kommando, hugg eller slän-
gar mera kunde hjälpa, utan väl över 1,000 man blevo här
