FRÅN RYSKA GRÄNSEN TILL PULTAVA. 685

och där i skogen liggandes. De blevo ett lält byte för
fienden, som nu tog så många fångar, att disciplinens upp-
lösning vållade nästan lika stora förluster som manspillan
på slagfältet.

När trupperna kommo fram till Soz, fanns ingen bro över
floden. Då beslöt Lewenhaupt att offra även den tross, som
föregående dag hunnit framföras dit, lät bränna de förråd,
som ej kunde medföras, och sönderslå vagnarna. För exemp-
lets skull offrade generalen först sitt eget bagage. Drag-
hästarna utdelades sedan till infanteriet som ridhästar, och
därefter övergick man floden med hästarna dels vadande,
dels simmande. Därvid drunknade ett 50-tal man i den breda
och strida strömmen.

Alla de förnödenheter, som Lewenhaupt skulle ha tillfört
svenska huvudarmén, hade således gått förlorade.

Hallendorff, som ägnat Lewenhaupts tåg en grundlig ut-
redning, kommer till den uppfattningen, att olyckorna vid
Ljesna och Soz kunnat undvikas, om Lewenhaupt den 28
september bara icke låtit locka sig till att sätta efter det
ryska kavalleriet, en åtgärd, som ju kostade honom en oer-
sättlig marschdag. Visserligen hade striden med all sanno-
likhet kommit i alla fall men hade då ägt rum senare och kun-
nat utkämpas under vida gynnsammare förhållanden av hela
armén, samlad på fria fältet, sedan denna kommit ur den
oländiga terrängen och ej, som vid Ljesna, var instängd mel-
lan skog och kärr och fördelad utefter en lång marsch-
linje.

Under sådana förhållanden skulle hans lugna omdöme
som fältherre i förening med hans tapperhet ha kommit
till sin rätt och resultatet av hans expedition blivit ett
helt annat, ett sådant, som Lewenhaupt själv ärligt för-
tjänt genom sin redbara fosterlandskärlek, sin ärliga vilja
och sin människovänliga omtänksamhet om sina soldater.

När Lewenhaupts trupper nu kommo in i de öde skogarna
på andra sidan Soz, där huvudarmén förut haft så svåra
vedermödor att utstå, blev det så ont om födan, att en av
Lewenhaupts officerare, fänriken vid Hälsinge regemente
Robert Petre, betygar i sin dagbok, att »jag under 10 dygn
ej så mycket bröd eller mat smakade som min hands storlek,
