FRÅN RYSKA GRÄNSEN TILL PULTAVA. 701

mellan de båda arméernas styrkor ej genom dessa förluster
undergått någon betydande förändring.

Trots talrika vittnesbörd om Karls omsorger för sina kri-
gares bästa, förekomma i den historiska litteraturen påstå-
enden om att han skulle varit okänslig för soldaternas li-
danden; och till bevis härpå anföres det brev, han den 31
mars 1709 skrev till systern Ulrika Eleonora om denna för-
skräckliga vinter. Där yttrar konungen bl. a.: »Här vid
armén står bra nog till, fast ibland här förefallit några fatiger,
som vanliga äro, när fienden står i nejden. Dessutom har
denna vinter varit mycket kall, så att kölden nästan tyckts
vara ovanlig, så att åtskilliga av vårt folk understundom
frusit till döds och mist något av händer och fötter eller ock
näsan. Men med allt detta har denna vinter ändå varit en
rolig vinter. Ty ehuruväl några varit olyckliga, som olyckan
råkat, så att de blivit skadda av den starka kölden, så har
man ändå haft den förnöjelsen, att tid efter annan alltid
funnits något tidsfördriv, i det de svenska partierna esom-
oftast haft små actioner med fienden och gjort fienden av-
bräck.» Det låter ju förfärligt hjärtlöst. Men man får tänka
först och främst på att brevet var skrivet så, att det icke skulle
göra systern orolig, och vidare på att avsändaren löpte ris-
ken att få det uppsnappat på vägen av ryssarne. Därför måste
det avfattas så, att det tålde vid att läsas av fienden och ej
lämnade denne någon farlig inblick i svenska arméns för-
luster.

När kölden givit med sig och människor och hästar häm-
tat sig efter sina lidanden, återtog Karl XII offensiven
utmed Psiol-linjen. Först vände han sig mot staden Veprik,
som hade en förhållandevis stark rysk garnison. Platsen
var nämligen av stor betydelse såsom första ledet i de ryska
försvarsställningarna i Psiol-linjen.

Karl lät uppmana kommendanten att ge sig och hälsa
honom, att om han det ej gjorde, skulle hela garnisonen bli
massakrerad och han själv få dingla i stadsporten. Men
kommendanten svarade, att han väl visste, att Hans Maj:t
var en herre, som satte värde på tappert folk i sin egen armé;
och därför kunde han ej tro, att Hans Maj:t skulle vilja så
hårt hantera honom och hans folk, om de bleve besegrade,
då han ju hade sin herres order att försvara sig så länge han
