FRÅN RYSKA GRÄNSEN TILL PULTAVA. 705

förnämsta kom utur hans nåd och förtroende, talte han mera
vänligen med den än med någon annan, som var i nåd.
Dock bestod åtskillnaden däruti, att konungen talte intet
annat än lappri med en sådan och småraljerade med den-
samme; men med den som var i nåd kunde han tala
mindre — men det var om allvarsamma saker — ja ibland
nästan intet i andras närvaro.

Han tålde aldrig, att någon förtalte någon. Förtaltes nå-
gon, den han kände, torde han svara förtalaren helt tvärt:
”Vi känna honom; det är en käcker karl. Ni säjen intet sant.'
Var det någon som han intet kände, så kunde han tiga där-
vid; och när någre kom ifrån ett sådant regemente, där en
förtalter var, kunde han fråga var och en om honom. Ja vid
tillfälle kunde han probera en sådan. Så att oväns förtal
kunde lända en oskyldig till lycka, emedan densamme däri-
genom blev noga känd av sin konung och fick visa sina kva-
liteter för honom, om han hade några.

Konungen hedrade mycket sina gamla generaler, ja ock
de mindre officerarne, särdeles de som tjänt hans Herr Fader.
När han med dem talte, hade han aldrig sin hatt på
huvudet.

Utav de odygder, Hans Maj:t mest hatade, var lögn, fylleri,
trätdryghet och storskryteri. Man vet, att i fält gå dueller
mycket i svang; när någon hade duellerat och blev därföre
angiven av fiskalen, skonte han aldrig. Ofta hände det sig,
att konungen fick veta, när någon duellerade, och kunde
ock fråga densamme därom, som det gjort. När de sådant
uppriktigt bekände och bad om nåd, kunde han dem svara,
att han honom pardonerade, men förmante därhos, att han
sådant ej mera göra skulle och akta sig för fiskalen — ty
om han klagade, kunde konungen honom intet pardonera.

En officer duellerade, och konungen fick sådant veta. Den-
samme fick vid duellen en smarr! över näsan. Det hände sig,
att konungen kom till samma regemente, varunder denna var,
och mötte honom, då han frågade officeren, huru han fått
ärret över näsan. Då svarade han, det en häst störtat med
honom. Konungen, som allt visste, huru det var tillgånget,
utlät sig intet mera, än att han med leende min sade, att det
var en stackare av en fältskär, som honom läkt. Men efter

T EU huggsår.
