706 FRÅN ALT-RANSTÄDT TILL PEREVOLOTJNA.

den tiden tyckte konungen intet mera om honom, efter han
sade osant.

Dem som voro trätdryga kunde konungen aldrig tåla. På
intet värre sätt kunde någon hos honom disrekommenderas,
än när det sades om densamme, att han haft många processer.
En viss generalmajor ville rekommendera en gammal officer,
som var hemma i Sverige, till ett kompani vid sitt regemente.
Konungen frågade honom, om han väl kände samme man.
Generalmajoren replikerade, det den andre varit kamrat med
honom i förra skånska kriget, och att han där hållit sig tap-
pert vid åtskillige tillfällen. Konungen lät honom förstå, det
han sådant väl visste, men frågade generalmajoren, om han
intet visste, det den andre var en som gärna processade, och
sade därvid: ”Om densamma mannen kommer ut till arméen
och till Edert regemente, så träter han Er först ifrån rege-
mentet och Oss sedan ifrån arméen.”»

Zaporoger, tatarer och turkar.

Så länge snösmältningen på den sydryska stäppen pågick
och de stora vårflödena lade hinder i vägen för större rörelser
av arméerna, ägde ett uppehåll rum i krigshändelserna. Det
var att vänta, att tsar Peter skulle begagna denna paus till
att förstärka sin armé och sålunda ersätta de förluster, som
kölden och strapatserna under vintern vållat. På det viset
skulle proportionen mellan de bägge fientliga arméerna bli
förändrad till svenskarnes nackdel — såvida ej Karl XII
också kunde få sina resurser ökade. Den enda direkta för-
stärkning av sin armé, som han kunde räkna på, var en hjälp-
kår från Stanislav i Polen. Skulle den komma?

Andra utvägar att stärka sin maktställning sökte Karl
XII genom att inleda underhandlingar om förbund med en
del folk, som voro fientligt sinnade mot ryssarne. I maj
lyckades han också vinna på sin sida det kosackfolk, som be-
härskade landet kring södra Dnjepr, de s. k. zaporogerna,
som fått sitt namn därav, att de bodde »za porogi: på andra
sidan forsarna (i Dnjepr).! Där bildade de ett slags republi-
kanskt vapenbrödraskap, vars medelpunkt utgjordes av ett
palissadfäste på en ö i floden. Zaporogerna ansågos vara de

! Jfr Bd I: 213.
