EN KAROLIN SOM KRIGARE OCH FAMILJEFAR. 711

redlige, oförfärade krigsbussen skrivit till henne, som han
kallar »allra käraste mitt lilla hjärta och utvaldaste vän i
denna världenm.. I dem ter han sig som en öm och trogen
make och en god familjefar, som med sina hjärterötter var
fäst vid hemmet i Småland.

Allt emellanåt skickade han hem några vackra och. kär-
komna presenter från främmande land. En gång är det
ett »litet bylte» med ett sidentyg, en broderad pung m. m.,
en annan gång »en mässingsklocka samt en gammal polsk
rock, som en kan göra något till nytta av». Barnen ihåg-
kommas med »litet lapprispärlor samt en silversabel, en byssa,
ett par byxor, som för mig äro för små». En gång slår han
riktigt på stort och skänker frun en diamantring, som hon
skall bära »mig till hugkommelse — han är tämmeligen dyr»,
tillägger den omtänksamme husfadern för säkerhets skull.

Breven äro fyllda av hjärtliga hälsningar till grannar och
vänner där hemma utan anseende till person, särskilt till
den gamle kyrkoherden. »Jag tackar honom», skriver Stål-
hammar, »som mig uti sina böner till Gud ej försummar.s

I det längsta behåller Stålhammar hos sig de gamla tro- .
tjänare, som följt honom från hemmet och utgöra en daglig
påminnelse om detta. Han övertalar »gamle Sune», som skö-
ter hans hästar, att stanna kvar och ger honom betyget:
»Jag har stor nytta av den gubben.» År 1704 skriver han:
»sMammas den gamla svarte ryttarehästen har jag hos mig,
fast han icke mycket dåger, samt en pistol. Mer är av den
gamla munderingen intet i behåll.»

Ja kriget for icke skonsamt fram med varken munde-
ringar eller folk. Om sig själv säger den gode Stålhammar
redan i juni 1701: »Iag är ledse vid att släpa mig längre med
detta oroliga arbetet, som fördärvar kroppen och uppfräter
allt, vad en människa någonsin kan hopskrapa. Gud give
oss fred ännu en gånglh Han fick allt emellanåt känna lägerli-
vets följder i form av »torrvärk» i axlar och armar. Efter några
års fältliv, då han ännu ej är mer än 47 år gammal, skriver
han från Polen till sin hustru: »Du — min käraste vän —
må säkert tro, att vi begynna tämbeligen tröttna vid detta
svåra kriget, och bliva vi helt gamla. Jag är nu intet mera
grå utan helt vit både uti huvud och skägg, och mina knän
säga ock tämbeligen till.»
