SLAGET VID PULTAVA. 735

av svenskarne. Karl XII tyckte, säger en karolin, saldrig om
stycken! i bataljer på slätta fältet utan hölt dem endast
tjänlige till passers forcerande och fästningars intagande och
försvarande. Han hölt före, att om en liten armé skulle över-
vinna en stor, skulle det ske med hastigt och modigt anfall,
vid vilka tillfällen man intet hade tid att bruka stycken. I
fråga om kavalleriet ville han, det de aldrig vid fiendens an-
gripande skulle skjuta utan bruka värjorne. Beträffande in-
fanteriet ville han, det de intet skulle skjuta, förr än de
sågo det vita på ögat på sin fiende; och sedan den första
salvan var given, ville han, att de skulle angripa fienden
med deras pikar, bajonetter och värjor.»
x

När solen bröt fram, gick bataljen vid Pultava lös.

Med oemotståndlig kraft stormar det svenska fotfolket
an mot de skansar, ryssarne anlagt sydväst om sitt läger
för att försvåra fiendens framryckning mot detta. Från
dessa skansar öppnar det ryska artilleriet en häftig
kanonad, som dock ej förmår hejda anfallet. »Man måste»,
yttrar von Weihe, »ge våra soldater det berömmet, att de
nästan springande gingo döden under ögonen.» Då störtar
ryska kavalleriet fram. Vid åsynen därav höres i svenska
infanteriets led ropet: »Kavalleri fram! kavalleri framl!l» Och
rytteriet, som hållit sig bakom infanteriet, hörsammar dess
maning. Så kraftigt mottager det fiendens anfallsstöt, att
ryska kavalleriet kastas tillbaka och börjar drivas undan.
Det ryska fotfolket skall ha blivit så förskräckt över rytte-
riets reträtt, att trossvagnarna genast förspändes, i tanke
att hela armén nu måste taga till flykten.

Tyvärr var dock Lewenhaupt ej beredd att begagna ka-
valleriets framgång för att med infanteriet göra en ögon-
blicklig genombrytning. En väsentlig orsak därtill var, att
en av hans underbefälhavare, generalmajor Roos, med sin
infanterikolonn fördröjdes därigenom, att han gav sig på
det ändamålslösa företaget att försöka storma tre av de
ryska skansarna i stället för att utan vwvidare gå förbi
dem. Två skansar lyckades han bemäktiga sig, »men»,
berättar en deltagare, fältväbeln Jonas Wallberg vid Dal-
regementet, snär som vi ville angripa den tredje och själva

”T Kanoner.
